
I vår tid har landskapet i rörlig form fortsatt att utgöra en projektionsyta med vars hjälp konstnärerna finner vägen in i ett mer meditativt tilltal. I exempelvis Stefan Ottos video ”Fast Forward/Fast Rewind” från 2002 färdas vi framåt längs en ödslig väg. Landskapet glider förbi utanför bilen, samtidigt som ett annat landskap – eller detsamma, fast med en viss fördröjning – rullar förbi i bilens backspegel. Nutid och förflutet vävs samman på ett intrikat sätt.
Jessica Faiss har säkert inte sett ”Fast Forward/Fast Rewind”, men flera av verken i hennes nya utställning anspelar på ett stämningsläge som befinner sig ganska nära Stefan Ottos. Den dubbeltydighet Otto åstadkom genom att visa ett annat landskap i backspegeln har Faiss dock skapat genom att låta samma landskap som vi rör oss genom projiceras spegelvänt i bildrummets ovankant. Effekten blir en känsla av förhöjd melankoli, en förnimmelse av att vara ensam i världen. Den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij excellerade i att låta dimhöljda landskap bli utgångspunkt för ett meditativt seende, och detsamma gör Jessica Faiss. Det vi ser är egentligen inget som är värt att se, eller – mer rättvisande – som i sig inte innehåller några minnesvärda detaljer, utan som verkar i kraft av sin detaljlöshet. Den fotografiska bildens Nirvana, skulle man kunna säga. Och när man lämnat utställningslokalen är det som resebyrån Ving uttrycker det: känslan sitter kvar länge.
Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/1 – 12/2
Anders Olofsson (text), Galleri Flach (foto)




















