Mycket vatten har flutit under broarna sedan Denise Diderot i mitten av 1700-talet ”grundade” den moderna konstkritiken. Alltsedan dess har konstkritiken levt i en komplex relation med konsten. Den har ömsom stått på barrikaderna tillsammans med konstnärerna, ömsom sammanbitet kämpat emot de estetiska förändringarna på konscenen. Eller helt enkelt nöjt sig med att stå vid sidan och idka ett akademiskt betraktande. Skulle man försöka att hitta en gemensam nämnare för dessa ytterlighetspositioner blir det emellertid: maktlöshet. Visst har det funnits inflytelserika konstkritiker, men deras betydelse för konstens – för att inte tala om konstmarknadens – utveckling har i allmänhet varit perifer. Idag är det tveksamt om konstkritiken över huvud taget tillmäts något större värde i ett offentligt samtal om blivit alltmer urvattnat eller hängivet åt populistiska piruetter. Man kan gott fråga sig varför det blivit så. Var det bättre förr?
På sensommaren utkom något så ovanligt som en bok med ett brett urval av konstkritikern Lars O Ericssons texter från mitten av 80-talet fram till 2012 (även om han i praktiken slutade med att skriva traditionell konstkritik när han lämnade Dagens Nyheter 2004, och från tiden efter detta är därför bara dussintalet texter hämtade). Boken slår med sina dryga 600 sidor det mesta av vad som givits ut i genren, om man nu kan tala om ens sådan. Det är inte många konstkritiker vars texter bedömts varit värda att publicera i bokform. Ulf Lindes böcker är ett undantag, liksom den norske konstkritikern Tommy Olssons samlingsvolym ”Knust” (”Krossad”). Men så är också Lars O Ericsson en person som fortfarande, trots att han inte längre skriver kritik, förmår samla anhängare och motståndare.
Såtillvida är ”Tanke och temperament” en kulturgärning. Man kan för första gången sedan det begav sig på egen hand ta ställning till vad Ericsson skrev. Och framträder en ganska annorlunda bild än schablonföreställningen av Ericsson som en akademisk skribent med postmodernismen som mantra. Vad man bör ha i åtanke var att Lars O Ericsson själv var konstnärligt verksam innan han började skriva för Dagens Nyheter 1987. Hans inspiration kom till stor del från det amerikanska 60-talet, och entusiasmen inför det måleriska hantverket märks tydligt i de texter som behandlar måleri. Den dödförklaring av måleriet som Ericsson tillskrivits är felaktig, tvärtom skriver han både insiktsfullt och nyanserat om målare som Vera Nilsson, P G Thelander, Olle Kåks och Adolph Gottlieb.
Men det är som tidsvittne boken fungerar allra bäst. Lars O Ericssons kritikergärning sammanfaller med strömkantringen i svensk konst som utspelades i senare delen av 80-talet och början av 90-talet, och där dagstidningarnas konstbevakning definitivt inte gick i takt med som utspelades på konstscenen. Ofta har dessa händelser kommit att klumpas samman under rubriken ”det postmoderna genombrottet”, men det är inte hela sanningen. Den kritiska diskussionen om vad som egentligen definierar konstnärssubjektet, autenticitet och metafysik i all ära, men ännu viktigare var kanske genombrottet för den fotobaserade konsten och den kan man följa i stort sett från allra första början via bokens texter.
Man bör heller inte glömma, att Lars O Ericsson inte var ensam om att kommentera, analysera och lyfta fram nyorienteringen inom konstfältet. De unga konstnärer som etablerade sig under decennierna före millennieskiftet gjorde det med eldunderstöd från ett löst sammansatt kollektiv av skribenter som (bland andra) Daniel Birnbaum, Sara Arrhenius, John Peter Nilsson och Sven-Olov Wallenstein, och det är ingen slump att vi idag återfinner tre av dem som chefer på tunga konstinstitutioner. Därmed inte sagt att framgångssagan är entydig. Många av de konstnärer som nämndes för första gången i en recension av Lars O Ericsson kom att göra spikraka karriärer. Andra har mer eller mindre helt glömts bort. Så fungerar konstvärlden. Det intressanta är dock vilken typ av utställningar som beskrevs, och här är skillnaden ganska stor mot dagens situation. Lars O Ericsson kunde exempelvis skriva ganska utförligt om konsthögskoleelevers avgångsutställningar eller om utställningar i tillfälliga projektrum. Det förekommer i stort sett inte längre. Inte ens Ericssons kontroversiella debutartiklar till försvar för 80-talets konst hade kunnat publiceras idag, vilket en dagstidningsredaktör nyligen bekräftat för mig. Trots att bildkonsten är mer ”inne” än någonsin är det kritiska samtalet kring den något som inte längre engagerar dagspressen.
Mest av allt idag saknas dock det personliga anslaget, den mix av tanke och temperament som gjorde att Lars O Ericssons texter väckte debatt. Hans kompromisslöshet och engagemang skaffade honom lika lätt vänner som fiender. Men känslan av att konstkritik faktiskt är på blodigt allvar och att konstkritikerna inte är en förlängd PR-avdelning till gallerier och museer lyser starkt från bokens sidor. För den som inte har förstahandserfarenhet av 80- och 90-talets konst är boken dessutom indirekt en suverän historiebeskrivning. Det enda som saknas är – förutom bilder, vilka förmodligen uteslutits av kostnadsskäl – ett namnregister, som hade gjort det lättare att navigera i textmassorna.
Lars O Ericsson Tanke och temperament. Texter 1987 – 2012, Orosdi Back, 2013 (urval av Rikard Ekholm)
Anders Olofsson (text)
