Publicerad 01 februari 2011 Av I Gå och se! Med 71749 Visningar

Vårsalongen på Liljevalchs

perlefeltEgentligen behövs knappast någon Gå och se-text för att folk skall gå och se Vårsalongen på Lilljevalchs, nu 90-årsjubilerande. Publiken lär komma ändå. Men till vad, frågar man sig? Vårsalongen har genomgått en underlig resa under de senaste decennierna, från bespottad amatörsalong till tummelplats för konsthögskolornas avgångselever. Numera är emellertid salongen varken det ena eller det andra. Årets jury har bestått av tre erfarna och hedervärda kritiker (fyra, om man ska räkna in konsthallschefen Mårten Castenfors): Martin Aagård, Thomas Millroth och Ingela Lind. Det är emellertid lite illavarslande. Kritiker brukar inte vara optimala som jurymedlemmar (jag talar med egen erfarenhet i bagaget), och kritiker i grupp föder sällan fram oväntade och spännande idéer. Årets Vårsalong har också tyvärr blivit en ganska slätstruken historia, kulturpolitiskt korrekt så det förslår. Utställningens fysiskt sett största verk – Riitta Vainionpääs textila vidräkning med regeringen Reinfeldt och Peder Gowenius Vatikankritiska installation – kanske kan reta upp en och annan konservativ Newsmill-debattör, men knappast någon annan. Salongens smörgårdsbordskaraktär tar i stället helt överhanden, alla kan hitta något att älska och intet att hata. Daniel Andersson Paulssons fotorealistiska (eller fotosurrealistiska) små skulpturer är underfundiga smockor i folkhemmets mellangärde, Pelle Perlefelts skira urbana miljöer (bilden) imponerar med sin klarhet, Frida Berntssons stickade korvar är precis så lagom småäckliga som de bör vara och Josefin Sjöströms rörliga köttskulptur fungerar som en apterad Damien Hirst-bomb i det annars så välordnade Vårsalongslandskapet.

Men mest av allt saknar jag en vilja hos Vårsalongen att våga berätta något. Visst kan man duka upp ett smörgåsbord, men så lätt kommer man inte undan 2011. Man behöver inte tematisera sönder utställningen, bara ta chansen att skapa starka berättelser utifrån alla de verk som ställs ut. Magasin 3 gjorde det förra året i sin stora och spretiga samlingsutställning “Thrice Upon a Time”, och gjorde även de mest anonyma verk synliga och kommunikabla. På flera av landets högskolor sitter ett koppel curatorelever och bara väntar på att kasta sig ut i verkligheten. Och hos Liljevalchs förfogar man nuförtiden över en informationsteknologi som skulle gjort forna tiders museiintendenter gröna av avund. Varför inte gifta ihop dessa möjligheter med varandra? Vad som helst vore bättre än årets vattenkammade nummerrevy.

Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/1 – 27/3

Anders Olofsson (text), Liljevalchs (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *