Publicerad 14 maj 2010 Av I Gå och se! Med 1264 Visningar

Tony Matelli på Andréhn-Schiptjenko

ex_matelliNär man slår ihjäl tiden, vad gör man egentligen då? Känslan av att tiden är en fiende är grundmurad i vårt moderna samhälle. Dagarna svischar förbi, och vi känner knappt att vi varit med om något verkligt substantiellt. Vi betraktar gångna epokers monument över historiska händelser och slås av nuets futtighet. Eller är det vår egen oförmåga att urskilja vad som är viktigt vi frustreras över?

Tony Matelli är en konstnär som med den svarta humorn som vapen skärskådar våra mänskliga tillkortakommanden. Tidigare har han ibland kunnat trilla lite väl djupt ned i ironins fåra, men med sin nya utställning har han hittat hem. Utställningsrummen är fyllda med memento mori-objekt av ett slag som vi kan känna igen från vår egen vardag: det halvt urdruckna glaset med vatten, cigarrettfimpen fastkletad på ett tuggummi, de dammiga speglarna där någon förbipasserande skrivit sitt namn med fingertoppen. Alltsammans andas förgängelse, allt utom själva konstverken. De är nämligen beredda att träda in i (nästan) evigheten, eftersom de är tillverkade av traditionell brons. Matellis känsla för kollisionen mellan det sköra och det solida når en oöverträffad höjdpunkt i hans egen version av Tatlins berömda torn, i detta fall ett korthustorn i brons garnerat med tomma ölburkar, fimpar och pizzakanter (även de i brons). Lysande.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/5-20/6

Anders Olofsson (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.