<

Publicerad 18 juli 2017 Av I Recensioner Med 10252 Visningar

Skulptur Projekte Münster 2017 (2)

Mika Rottenberg är bra på att låta rörliga bilder, ljud och rumsliga gestaltningar spilla över i varandra på ett korsbefruktande sätt. Det är långt ifrån en självklarhet. Videoverk som ges en tredimensionell expansion i rummet – tycker jag – tenderar ofta att ta udden av sig själva och framstå som osäkra på sin form. Men Rottenbergs hejdlöst absurdistiska konsumtionskritik klarar i allmänhet processen. Förmodligen för att den argentinska, New York-baserade stjärnkonstnärens estetik kan sammanfattas som ”extra allt” och är som gjord för att svämma över. Hos Rottenberg är det aldrig intressant att diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är alltid överfullt.

Paradoxalt nog behöver överfullt inte vara liktydigt med överlastat. Rottenbergs fina separatutställning ”Sneeze to Squeeze” på Magasin III för ett par år sedan var för övrigt ett bra exempel på hur en svulstigt flödande helhet får balans. Utställningen lämnade efter sig en vag känsla av att hela världen är en kuliss i ett förnuftsvidrigt kammarspel.

Lite av den känslan finns också i Rottenbergs bidrag till den femte upplagan av Skulptur Projekte Münster, där hon utgående från en nedlagd asiatisk matbutik har skapat en bubblande helhet som, låt vara utan någon egentlig sakpolitisk udd, säger något om människans fäbless för att skapa gränser som ska stänga inne och hålla utanför.

Långt inne i den sorgset halvtomma och öde butiken, där ett fåtal varor, kompletterade med en hög glitter, fortfarande står på hyllorna finns ett mörkt rum där Rottenberg visar en loopad 20-minutersfilm som bygger på en samtida sägen om ett system av tunnlar mellan den mexikanska staden Mexicali och kaliforniska Calexio. Flera tunnelingångar ska vara placerade i den mexikanska stadens kinesiska kvarter, varför den asiatiska butiken i Münster blir en naturlig spelplats.

”Cosmic Generators”, som verket heter, blir en färd som lika mycket är ett kliv rakt in i Alice i Underlandets kaninhål, som i en pågående debatt om höga murar mellan Mexiko och USA med en förlängning i den globala migrationskrisen.

Ingången till vårt hål finns bland annat i en liten matvagn, och i den trånga tunneln hasar sig både en mänsklig taco och en kostymklädd direktör. Den klaustrofobiskt trånga gången blandas ut med kitschiga utgjutelser och varufetischer i form av högar av krossat färgglatt glas och knökfyllda blom-och plastbutiker. I Rottenbergs postmoderna logik sitter allt ihop och låglöneproduktionen är en ström som binder samman allt och alla. Slapstick med sprattlande tacos kan vara en nog så allvarlig samhällskritik.

Att komma ut från den lite labyrintiska lokalen som verket utnyttjar är möjligen inte omskakande, men ger färden genom Skulptur Projektes utspridda verk en svalkande och effektiv paus. Att de mörka massiva murarna från Münsters stadsfängelse ligger på andra sidan gatan ger förstår också verket ett slags extra bonusdimension i sin på en gång outtalade men tydligt artikulerade dröm om frihet.

Att låta konsten infiltrera staden genom att utnyttja oväntade fickor och redan etablerade rum är något som går igen i många verk i Münster. Parallellt med den officiella utställningen har dessutom projektets konstnärliga ledare Kasper König låtit en version av On Kawaras magnifika ”Pure Consciousness” äga rum i staden under våren och presenterar en dokumentation på Museum Pablo Picasso.

”Pure Consciousness” går ut på att en låda med den japansk-amerikanska konceptkonstnärens emblematiska datummålningar – monokroma dukar på vilka konstnären noggrant skrivit verkets tillkomstdatum – skickas till en förskola där de okommenterat hängs upp och får hänga ett par månader.

Barnen som vistas i lokalen får ingen särskild information, och behöver inte aktivt förhålla sig till konsten. Däremot vistas de i samma rum, gör vanliga saker och noterar eventuellt de siffertunga målningarna som personalen sannolikt är noga med att ingen ska råka rita på. Tiden på väggen får ett slags dubblering som potentiellt minne.

Kawaras minimalistiska anslag befinner sig ljusår från Rottenbergs svulst. Men ändå jagar de respektive verken på sätt och vis samma sak. En notering om livet som konst och konsten som liv. Skygglappar kan avlägsnas på olika sätt.

Sebastian Johans

Foto: Henning Rogge, © Skulptur Projekte 2017, Münster, Tyskland. Utställningen pågår 10 juni – 1 oktober 2017

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Gav 2014 ut boken Puss & dra åt helvete!, om åtta finländska konstnärskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *