Publicerad 25 november 2011 Av I Recensioner Med 2458 Visningar

Sølve Sundsbø på Gun Gallery

sundbo1När Madonna vill bli porträtterad ringer hon norrmannen Sølve Sundsbø. Och när H&M lät fotografera sångerskan Kylie Minogue som baddräktsmodell var det samme norrman som stod bakom kameran. Sundsbø tillhör modefotografiets elitdivision med en kundlista som omfattar alla som räknas i branschen, från Tom Ford och Yves Saint Laurent till Gucci och Armani. Allra mest har det emellertid handlat om Sundsbøs samarbete med modebranschens enfant terrible, den nyligen bortgångne Alexander McQueen. Med McQueen som partner har Sundsbø även rört sig in på konstfilmens område, och när Metropolitan Museum of Art i New York förra året visade sin stora hommageutställning till McQueen var det närmast självklart att det var Sølve Sundsbø som skulle skapa magin genom att visa 140-talet bilder av McQueens kreationer. Men allt har inte gått som en dans på rosor. Tidigare i höst fick Sundsbø en hel del kritik för sina porträtt av medlemmarna i det norska kungahuset. Stela och opersonliga, löd några av omdömena om hans bilder. Resultatet: ännu mer publicitet för norrmannen som kallats kungen av det manipulerade fotografiet.

För just manipulation av den fotografiska bilden är något som kommit att bli Sølve Sundsbøs varumärke. Inte nödvändigtvis genom att använda standardverktyg som Photoshop. Sundsbø återvänder gärna till de klassiska teknikerna för att retuschera bilder, eller uppfinner helt sonika nya tekniker som passar hans syfte. Och detta i syfte att skapa bilder som får oss att reagera genom att de inte liknar något annat. Nu kan vi alla stifta bekantskap med hans bildvärld via den utställning han visar på Gun Gallery av ett urval av samlingen från Metropolitan-utställningen.

Det är helt klart ett imponerande fotografiskt hantverk som visas upp. I utställningstexten refererar Claes Britton till Irving Penns utställning från 1977, “Inventive Paris Clothes” (även den på Metropolitan). Men där Penn rör sig i en postsurrealistisk värld har Sundsbø insupit Alexandet McQueens ömsom sköra, ömsom brutala estetik och dragit den till det yttersta. Ansiktslösa, huvudlösa eller armlösa modeller bär fram McQueens galet genialiska kläder i ett avskalat bildrum där bara poserna och själva kreationerna leder tankarna till en sadomasoschistisk version av Salvador Dali. Det är en värld och en mänsklighet i förfall som vi bevittnar: kläderna som modellerna bär ser ut att vara på väg att lösas upp, det står en aura av elegant men obeveklig förruttnelse kring bilderna. En fin de siècle-estetik som passar som hand i handske i New Yorks gaycommunity. Och säker för många andra som betraktar haute couture som en luxuös besvärjelse  döden.

sundsbo2Om traditionellt modefotografi objektifierar människan (särskilt kvinnan), så gör Sundsbøs verk det i ännu högre grad. Han har inte bara anonymiserat sina modeller, utan även försett dem med detaljer som gör att de så långt det går skall likna skyltdockor. Det är ett verkningsfull grepp, men resulterar i en del obehagliga frågor om människosyn och etik, speciellt som de stympade kropparna här och var försetts med vad jag inte kan tolka som annat än blodfläckar. Att McQueens kreationer sedan bör ominösa titlar som “Higland Rape Lace Dress” och “Jack the Ripper Jacket” gör tveksamheten ännu större. Och när man slutligen upptäcker att “Highland Rape Pencil Skirt” försetts med ett behändigt blixtlås framtill, i höjd med – ja, ni anar säkert – då blir den sofistikerade leken med det förbjudna inte lägre så oskyldig.

Konsten relation till moralen är en knepig sak. Och ingen konstälskare skulle må bättre av att konstnärer började idka politisk korrekthet eller agera moraliska överdomare. Men konst verkar inte i ett tomrum, den närs av samhällets normsystem samtidigt som den revolterar mot detsamma. En medvetenhet om detta förhållande är i alla fall ett minimikrav man kan ställa på varje konstnärlig praktik. Och i ett samhälle där mäns våld mot kvinnor är ett allt större problem känns McQueen/Sundsbø som ett gammalt strävsamt par med en högst otidsenlig – för att inte säga cynisk – verklighetsuppfattning.

Adress: Runebergsgatan 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 18/11 – 18/12

Anders Olofsson (text), Gun Gallery (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.