Publicerad 31 augusti 2010 Av I Recensioner Med 10336 Visningar

“Parkliv” på Marabouparken

pivi-slopeBelägen mellan Bällstaån och järnvägen utgör Marabouparken i sig en konstgjord miljö. En vackert vårdad stadspark i övergången mellan naturens linjer och infrastrukturens vägar och tågräls. Här kunde Marabous anställda få njuta en stunds naturlig kultur i gräset mellan arbetspassen. Under rasterna betraktade de parkens skulpturer av dåtidens konstnärer på modet. Idag är den grönskande platsen en väl bevarad modernistisk dröm. När Marabouparkens nya underjordiska konsthall nu invigs efter 10 års projekterande – och ett antal säsongers verksamhet i det numer övergivna annexet strax intill – är det med grupputställningen Parkliv som just försöker penetrera begreppsparet natur – kultur. Ett antal namnkunniga konstnärer har bjudits in för att fördjupa synen på vad för sorts plats Marabouparken egentligen är.

Direkt efter ingången leder en relativt brant trappa till det nedsänkta utställningsrummet med en generös takhöjd och en fritt oregelbunden form. Trappans avsatser fungerar också som en läktare med god överblick över utställningen. Härifrån öppnar sig ett brokigt, men tematiskt väl sammanhållet konstlandskap med skulpturer, teckningar, foton och rörliga bilder. Verken har fått tillräckligt med eget utrymme samtidigt som de är inbegripna i ett lågmält samtal med varandra. Urvalet är intelligent presenterat och tematiken inte vrängd på konsten, utan tar sin början i konstnärernas olika ingångar. Möjligheten till berikande strövtåg är stor, beroende på ett flertal intressanta konstverk.

Några av verken utgår direkt från platsen. Matts Leiderstam utför ett perceptuellt trick med sitt vita Periskop (Marabouparken) (2010) som klättrar uppåt väggen. De vinklade speglarna för ner reflexer av grönskan utanför men ser på håll ut att fortsätta långt in i väggen. Ett enkelt grepp och en effektiv fortsättning på Leiderstams utforskande av det vetenskapliga seendet. Martin Karlssons bidrag är en fiktiv bildberättelse som i en fascinerande samling av teckningar, foton och animationer tycks visa fram ett äldre skissmaterial utifrån några av parkens skulpturer. I ett grönmålat hörn av utställningen och på ett par glasade bord presenteras en uppsjö bilder som uppenbart för tankarna till 1940- eller 50-talet. Den humoristiska skruven i Levande skulpturer – Bo Walls verk från Marabouparken (2010) utgörs, som titeln anger, av att konstnären här iklätt sig rollen av en uppdiktad släkting som dessutom sägs varit anställd hos Marabou. Karlssons skickliga hantverk smälter otvunget samman med konceptet i ett verk som balanserar på en tidsmässig avgrund.

allen-birdsHuvudfåran i utställningen är ändå verk som arbetar med ett slags gradvisa transfereringar mellan naturen och vår annekterande civilisation. Exempelvis Elisabeth Westerlunds små trädbuskar som på håll ser ut som typiska växter från ett väntrum eller andra officiella platser. I utställningen uppfattade jag dem först som utplacerade pauseringar eller visuella hålrum för att skapa atmosfär. Likt den dåtida salongens palmer. Men nära inpå avslöjar de sin helt artificiella natur. Westerlund har täckt plastträdens blad med växthärmande gröna tygmönster som visar på en besatthet i vårt efterapande av naturens mångfald. En omvänd överföring arbetar Dave Allen med i The Mirrored Catalogue d´Oiseaux (2002-2010). Som ett soundtrack till utställningen i sin helhet hörs ur en högtalare pianomusik av kompositören Olivier Messiaen, som försökte få sina stycken att efterlikna fågelsång. I Allens verk ingår också en voljär med två exotiska härmfåglar som under utställningens gång kommer att snappa upp toner från Messiaens musik och ändra sin sång. En interagerande rundgång där influenser återställs och kortsluts på samma gång. Tolkad musik och ett fantastiskt visuellt partitur är en del av Christine Ödlunds installation Växternas kemiska språk (2010) som rör sig kring hur fjärilar och växter kommunicerar med varandra. Hennes spaljéskulpturer föreställande växternas imaginära hörselorgan använder ett formspråk som starkt påminner om abstrakt modernism. Ödlunds installation uppvisar en registrerad biologisk process genom ett flertal olika konstnärliga lager – fantasifullt spretiga som naturen själv.

Även utomhus har några konstnärer tillfälligt installerat sina verk. Paola Pivis grästäckta backe är en funktionell skulptur som både bryter av mot och smälter in i parkens grönska. Den som rullar nerför tillräckligt långt hamnar till slut framför Ingo Vetters skulptur Spöket (Ghost) (2010) som fått en perfekt – och samtidigt ruggigt osynlig – placering bakom några buskar. Det är en helt osannolik, barkklädd form som verkar stå och vakta en okänd skatt. Det som mest av allt påminner om ett mytologiskt naturväsen är i själva verket en återskapelse av Henry Moores Nuclear Energy från 1967. Vetter har intresserat sig för det politiska efterspelet till Moores skulptur som beställdes till minnet av den första atomklyvningen. Verkets ambivalenta svampform föll inte i smaken och dess parallella uppenbarelse får här en dagspolitisk roll i diskussionen om kärnkraften som en ”miljövänlig” energikälla.

Adress: Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningen pågår under perioden 28/8 – 7/11

Bilder (uppifrån och ned): Paolo Pivi (foto: Jean-Baptiste Béranger), Dave Allen (foto: Hans-Juergen Wege), förstasidesbild Christine Ödlund (foto: Jean-Baptiste Béranger)

Magnus Bons (text)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.