Publicerad 02 november 2016 Av I Konstkommentarer Med 34664 Visningar

Offentlig konst i förvandling

monumenttowork_alexandrapirici_foto_ricardestay4I slutet av augusti återuppfördes Arbetets monument, ett offentligt verk av den rumänska konstnären Alexandra Pirici, på fem olika platser i Stockholm. Drygt ett år efter uruppförandet i Göteborg kunde en Stockholmspublik under tre tillfällen ta del av denna offentliga gestaltning vars essens är dess obeständighet i tid och rum. Det vill säga: verkets främsta egenskap utgör antitesen till det man vanligtvis uppfattar som offentlig konst.

Arbetets monument (2015) är ett performativt minnesmonument över kroppsarbetets rörelser. Verket framförs av dansare och bygger på intervjuer med industriarbetare från olika generationer om de rörelser som de utfört under sitt yrkesliv. Dessa berättelser har Pirici abstraherat till ett två timmar långt, koreograferat konstverk av långsamma rörelsemoment. Ibland påminner hennes performance om ett förlängt Qigong-pass. Ensemblen rör sig tyst och samspelt; än samlad som en enda kropp i rörelse, än utspridd i det offentliga rummet. Den rör sig synkroniserad och unisont tills ett nytt moment i koreografin inleds när en eller två dansare bryter dansmönstret med nya rörelser. Det blir enigmatiskt och rogivande att se, särskilt i kontrast till det jäktiga stadslivet som pågår precis överallt runt omkring.

pirici5-e1433425706928Arbetets monument är första delen i en serie om tre projekt på temat ”Industrisamhället i förändring” och ingår i Statens konstråds permanenta samling. Verket ”materialiseras” genom årliga återuppföranden runt om i landet. Men Arbetets monument är mer än bara ett efemärt konstverk. Det är ett ovanligt exempel på en offentlig konst som bokstavligen förflyttar sig i olika tider och olika rum, såväl geografiska och offentliga som mentala. I en återkommande ritual av återuppföranden, av förflyttningar och metamorfoser, skapas också ett kontinuum som förvandlar Arbetets monument till ett beständigt minnesverk. Häri ligger konstverkets behållning och bidrag till fältet.

Konst i offentliga rum blir nog aldrig mer vad den varit. Åtminstone inte om man tänker på begreppet ”offentlig konst” i termer av ett fysiskt objekt skapat för en geografiskt bestämd plats över en oöverskådlig tidslängd. Offentlig konst i Sverige tycks befinna sig i begynnelsen av en implosion; en uppgörelse med dess konsthistoriska tvångströja och associationen till gamla dammsamlande praktverk.

James Webb

James Webb

Debatten om konsten i våra gemensamma miljöer och vem som har tolkningsföreträdet över det offentliga rummet har onekligen väckt förnyat och ökat intresse de senaste tio åren. I mångt och mycket har detta förebådats av de konstnärliga praktiker, projekt och initiativ, vilka mycket medvetet – legalt eller illegalt – använt det offentliga rummet som sitt främsta verksamhetsforum. Graffiti och street art har fått kämpat länge för sitt existensberättigande som konstnärliga uttryck i stadsrummet. Att dessa konstformer idag tas emot med en mer välsinnad acceptans från politiskt håll, och även har flyttat in i våra offentliga miljöer, är ju ändå tecken på en större förståelse för hur konst i offentligheten kan te sig.

Jag tänker också på vikten av fria konstproducenter som numera nedlagda MAP, Mobile Art Production. Dess verksamhet fokuserade på att skapa möjligheter och former för samtidskonsten att ta plats utanför konstinstitutionerna, och oftast resulterade i – ja, tillfälliga offentliga verk. Så det är föga förvånande att Statens konstråd, under ledningen av MAP:s grundare Magdalena Malm, idag arbetar i den forna mobila konstaktörens anda i syftet att utvidga och ompositionera begreppet ”konst i offentliga rum”. Och det genom konstprojekt där det situationsspecifika, det temporära och mottagarperspektivet är gemensamma nämnare.

Myriam Lefkowitz

Myriam Lefkowitz

Som i det nyligen genomförda Malmös leende, ett projekt som med utgångspunkt i den skånska stadens komplexitet och mångfald, lät konstverk från åtta inbjudna konstnärer belysa angelägna samhällsfrågor om tillhörighet, identitet, tro, stadsbild, med mera. Installationer, ljudverk och performancer av bland andra Sislej Xhafa, James Webb, Nisrine Boukhari och Myriam Lefkowitz genomfördes och intog Malmös gator, torg och parker. Verken pendlade mellan maximalt två veckor och endast någon timme, och blev under en kort tid i september offentliga och en del av staden.

Sislej Xhafa

Sislej Xhafa

Tidsbegränsade konstgestaltningar som ett sätt att gripa in i det offentliga rummet – här förstått först och främst som fysiska platser – är så klart ingen ny företeelse i ett konsthistoriskt perspektiv. Men av Statens konstråds exempel att döma utgör det en arbetsform med stor potential att vinna fotfäste hos andra aktörer med uppdrag att producera offentlig konst. Och det verkar ha redan börjat. När Stockholms läns landstings klubbade budgeten för år 2017 fastställdes att kulturnämnden ska se över möjligheterna för att upplåta plats för tillfälliga konstprojekt i landstingsägda offentliga miljöer. I en tid av snabba förändringar och krav på tillgänglighet och flexibilitet inom samhällets alla sektorer känns en sådan utveckling tidsenlig och betydelsefull. Man undrar bara varför det inte implementerats tidigare?

Nisrine Boukhari

Nisrine Boukhari

Tillfälliga konstprojekt kan bli ett värdefullt verktyg för en ny syn på framtida produktioner av offentlig konst. Ur ett strategiskt och operativt perspektiv är tillkomsten av platsspecifika gestaltningar starkt villkorad av, förutom ekonomiska resurser, en rad ofrånkomliga överväganden och regler av säkerhets-, verksamhets-, miljö- och byggrelaterad karaktär. Allt detta blir på sätt och vis tveeggat. För det kan visserligen utmana och driva den kreativa processen framåt. Men det sätter också hinder, och ibland rent av stopp, för konstnärliga former som är relevanta och angelägna för våra gemensamma samhällsmiljöer. Det tillfälliga konstprojektet som arbetsform öppnar därmed för möjligheten att utforska gränser och införa de av samtidskonstens uttryck som haft svårt att hävda sig inom de etablerade produktionsformerna.

Och än viktigare, med tillfälliga konstprojekt kan brukar- och deltagarperspektivet göras aktivare och skarpare eftersom det ligger en möjlighet i själva arbetsformen att snabbt fånga in och omedelbart förmedla samtidens aktuella frågor. I en utvidgad syn på offentlig konst är ett sådant perspektiv inte synonymt med en oreflekterad instrumentalisering eller estetisering av konsten. Tvärtom, tillfälliga konstprojekt utgör ett verkligt alternativ som kan addera det som permanenta och platsspecifika gestaltningar i längden inte kan förväntas tillgodose.

Gabriela López

Foto: Ricard Estay/Statens konstråd

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *