Publicerad 12 januari 2009 Av I Recensioner Med 1568 Visningar

Nordin Gallery, Stockholm: Oskar Aglert (8/1-1/2)

oskar_aglert_1Man behöver inte vara en dysterkvist för att känna ett tätnande mörker på tröskeln till 2009, trots att vi astronomiskt sett går mot ljusare tider. Bomberna fortsätter att falla runt om i världen, arbetslösheten växer och ursvenska hörnpelare som Volvo och Saab är i gungning. Lägg till detta den globala klimatkrisen, och svartsynen är total. Nu har den nått in i konsten, men då händer, som alltid, saker man inte kunnat förutse. Oskar Aglerts nya utställning på Nordin Gallery är ett exempel.

För nästan precis ett år sedan visade Aglert verk på det konstnärsdrivna galleriet ak28 på Södermalm i Stockholm. Det centrala verket var skulpturen ”War Ship/Oil Rig/Oil Tanker/Yacht”, en monstruös modell av en fartygskonstruktion tänkt att motsvara alla tänkbara behov som den nutida globala ekonomin ställer: båten duger lika bra att kriga med som att bruka för lustresor och för att utvinna och transportera det svarta guldet. En sådan kompositfarkost är förstås en spännande tanke, men givetvis en absurditet. Den skulle helt enkelt inte fungera i någon av sina roller, eftersom specialisering är dagens ledord. Det vet förstås Oskar Aglert. Hans skulptur skall snarare ses som en kommentar till dagens världsekonomiska system, där råvaror, militär makt och ett fåtal personers lyxliv är intimt förbundna med varandra.

Även hans nya utställning är byggd kring ett jättelikt objekt, denna gång en ”Doom Machine/Dream Machine”. Återigen handlar det med andra ord om dubbelsidigheten hos ett fenomen, i detta fall en extrem mutation av en maskin för stenkolsbrytning av det slag som tidigare tuggade sig igenom landskapet i Ruhrområdet. I Aglerts händer har dock maskinen blivit en hybrid mellan en stridsvagn och en rymdstation i gammal god Star Trek-anda. Samtidigt som de breda larvfötterna signalerar jordbundenhet och hotet från en global förintelse på marknivå lyfter drömmen om det vita, svävande rymdfartyget, obundet av smutsen och tarvligheterna nere på jorden. Efter en stunds betraktande upptäcker man att materialet som maskinen tillverkats av antingen är restprodukter (mest av materialet kapa) eller enklare hemmafixarrekvisita.

 

oskar_aglert_2

Med närmast manisk noggrannhet har bit fogats till bit, tråd till tråd för att simulera verklig teknik in i minsta detalj. Alla sanna modellbyggare känner omedelbart igen sig: lustan över att pilla med smågrejor i timtal för att uppnå en så stor naturtrogenhet som möjligt överskuggar alltid eventuella reflektioner över vad maskinerna egentligen används till i verkligheten. Skaparlusten och drömmen om Maskinen-Frälsaren tar gradvis över och triumferar över eventuella dystopiska tendenser. Men här korrigerar Aglert euforin. De avskalade blyerts- och kolteckningar av förödda landskap som löper utmed väggarna i utställningsrummet. De faller väl in en bildpraktik som Aglert odlat under flera års tid, och som låter svärtan anta fysiska proportioner. Mörker, levrat blod – associationerna är många. Naturen är liksom människan, den blöder till dess livet sipprat ut.

Man skall inte dra för stora växlar på räckvidden hos Aglerts kulturkritik – de flesta av hans argument tillhör stapelvaran i dagsdebatten. Men hans förmåga att transformera dem till ett skapande projekt där oron för framtiden får spegla den njutning som även konstruktören av helvetesmaskiner kan känna, den förmågan lyfter utställningen bra många snäpp över de konventionella undergångsvisionärernas idisslande. Någonstans anar man faktiskt också ett framåtblickande perspektiv, där vår kulturs sofistikerade teknik som löpt amok till sist kommer att återupptäckas av kommande generationer som dagens paleontologer mejslar fram vitnade dinosaurieben ur massiva stenblock. Just denna egenskap att också kunna lyfta blicken och låta tanken flyga iväg gör Aglert till en ovanligt spännande konstnär. Och just oförutsägbarhet av det slaget är vad vi behöver se mycket, mycket mer av i konsten.

Nordin Gallery förekommer sällan på några tio-i-topp-listor över Stockholms innegallerier. Men det är kanske bra. Galleriets konsekventa satsning på att skapa en professionell omgivning för unga nordiska konstnärer har gjort utställningsprogrammet både varierat och fritt från spekulation. Hedervärt, minst sagt.

Adress: Tulegatan 19

2009-01-12 Anders Olofsson (text), Nordin Gallery (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.