Publicerad 06 november 2018 Av I Konsten 20 år! Med 187 Visningar

Nikis vidunderliga trädgård

Tarotträdgården Kejsarinnan

Äntligen. Solen vräker ner över ett landskap så torrt att det fastnar i halsen. Som en hägring glimmar kakel och mosaik mellan olivlundar och pinjeträd. Det tog över tjugo år för Niki de Saint Phalle att bygga Giardino dei Tarrochi, Tarotträdgården. Ungefär lika länge har jag velat komma till denna avkrok i södra Toscana. Det var här, på toppen av en etruskisk ruin vid Capalbio, som hon i slutet av 70-talet fick lov att disponera mark av en italiensk aristokrat. Till en början var byborna skeptiska. Men med en karriär som glamourös fotomodell och medievan konstnärsrebell kunde hon konsten att med charm driva igenom sin vilja. Snart åt halva bygden ur hennes hand. Fram till nittiotalets mitt hjälpte de henne att bygga figur efter figur ur tarotkortleken: magikern, översteprästinnan, döden, djävulen och narren.

Så småningom inrättade hon sin bas i den gigantiska kejsarinnan som likt en sfinx tornar upp sig i regnbågens färger. Jag kikar in i det vänstra bröstet, där spis och diskmaskin kilats in i bland kökets tusentals spegelskärvor. Badrummet är en glittrande grotta där duschvattnet strilar ur den azurblå ormens gap. Hela parken är en psykedelisk dröm av virvlande mönster, klättervänliga monster och flödande fontäner. Förhållandet med konstnären och partnern Jean Tinguely tog efterhand slut, men hans gnisslande mekanik sätter ännu skulpturerna i rörelse. Mot slutet var hon över sextio och kämpade med en sviktande hälsa. Ändå kom hon varje sommar från Kalifornien för att bygga vidare på sitt livsverk.

Detalj ur Tarotträdgården

Vart tog tiden vägen? När vi kliver ur bilen på den dammiga parkeringsplatsen har två decennier gått sedan jag först såg en glimt av Tarotträdgården. Som student lapade jag i mig dess prakt när dokumentären om Niki de Saint Phalle visades på Göteborgs filmfestival. Året kan ha varit 1996 och jag hade aldrig sett en konst så osannolik.

En liknande känsla av klentrogenhet infinner sig när jag löser biljett till parken. Tänk en Antoni Gaudí upphöjd till tre, dopad med magi och doityourself-energi. Visst finns här en liten museishop men platsen känns ännu märkligt oexploaterad. Och så är det den monumentala skalan. Jag blir inte kvitt känslan att hon aldrig fått ordentligt erkännande för detta utopiska allkonstverk. Rimligen borde det höra till konsthistoriens sju underverk, men tycks för evigt avvisat till dess marginaler. Så passade hon heller inte in i några ramar. Action painting, informell konst, popkonst, performancekonst, feminism – alltid var det något i hennes praktik och person som avvek från mallen.

Niki, Niki, Niki – för varje tillfälle, varje plats, varje humör finns det en Niki. Från upplösta självporträtt till våldsamma shooting pieces och uppsluppet dansande Nanas har hon följt mig genom åren. Pockande, lockande, rasande, bejakande och kaxig. Som många andra drogs jag till de sagolika skulpturerna hon rest tillsammans med Tinguely utanför den moderna konstens palats, däribland Centre Pompidou och Moderna Museet i Stockholm. Kanske var det den muntra färgskalan, det slösande bruket av fantasi – detta närmast tabubelagda ord inom konstens seriösa kretsar – som gjorde att komplexiteten i hennes konstnärskap först under de senaste fem-tio åren lyfts fram.

När jag tog min masterexamen i konsthistoria vid Courtauld Institute of Art i London var det med den något udda inriktningen på fransk efterkrigstidskonst. Fast inte ens då, när vi läste om de vilda experimenten av gruppen Nouveaux Réalistes – där Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely ingick – fick hon särskilt mycket utrymme. Kanske var hon för snygg, för provokativt kvinnlig och poserande i sina medvetet kroppsnära overaller och höga stövlar, för att tas på allvar. När de feministiska teorierna väl vidgade konsthistorien skymdes hon av tyngden hos en Louise Bourgeois, Cindy Sherman eller Frida Kahlo.

Tarotträdgården med Kejsarinnan och Översteprästinnan

Senare har jag förstått: det räcker med en titt på hennes tidiga verk för att se smärtan och svärtan. Uppväxt i New York bröt hon med sin katolska överklassuppfostran när hon började jobba som modell. Efter giftermålet med författaren Harry Matthews sökte de sig till Europas konstnärskretsar. På plats i Paris läste hon Simone de Beauvoir, inspirerades av Jean Dubuffet men som ung tvåbarnsmamma var konstnärsambitionerna svåra att förena med vardagens krav. I klaustrofobiska bilder som “Monstrets och brudens slott” gav hon sig redan 1955 ikast med sitt livs teman: kvinnan, moderskapet och ångestens drakar. Här blottas den frustration, förtvivlan och frigörelse som senare kom till uttryck i hennes “skjutbilder”.

Under tidigt 60-tal riggade hon tavlor med prylar och färgpåsar under ett täcke av gips. Sedan tog hon sikte och sköt, så att färgerna exploderade över den vita ytan. Som en performancekonstens pionjär sprängde hon inte bara konstens ramar, utan även den traditionella kvinnorollens tvångströja. “År 1961 sköt jag mot: Far, alla män, små män, långa män, stora män, tjocka män, män, min bror, samhället, kyrkan, klosterskolan, min familj, min mor”, kommenterade hon senare.

Niki de Saint Phalle, Daddy, 1973

Samtidigt knöt de våldsamma skjutsessionerna an till tidens konflikter, i ett Frankrike som försökte förtränga Algerietkrigets blodiga realitet. Liksom popkonsten förhöll hon sig till 1960-talets konsumtionssamhälle och Marcel Duchamps ready mades, när hon limmade fast plastdockor och köksutrustning i groteska reliefer. Med motiv som Venus-statyer, katedraler och krucifix sköt hon kvinnoidealet och kyrkans auktoritet i bitar.

Därefter lade hon skjutvapnen på hyllan. I filmen “Daddy” (1973) bearbetade hon sin barndoms trauman, men sorgen efter att ha lämnat sina egna barn kunde hon aldrig förtränga. Ändå valde hon att uttrycka kampen mot samhällets förväntningar inte genom vånda utan starka motbilder. Tillsammans med jättekvinnan “Hon – en katedral” på Moderna Museet i Stockholm 1966 kom de livsglada kvinnofigurerna “Nanas” att bli hennes signatur. En hyllning till kvinnans kraft, som i takt med att de spreds över världen, successivt kom att skymma sikten för den råa energi, absurda humor och ursinniga kritik som formade hennes konstnärskap.

Tarotträdgården med Tinguelys fontän

Möjligen hade hon delvis sig själv att skylla. Hon spelade aldrig efter konstvärldens regler. Styvnackat vägrade hon delta i utställningar enbart med kvinnliga konstnärer. Hon var visserligen kvinna och konstnär men ointresserad av att låta sig kategoriseras som kvinnlig konstnär. Skamlöst kommersialiserade hon sin konst, genom bland annat uppblåsbara pool-leksaker och en parfym lanserad med Andy Warhols hjälp. Allt för att kunna förverkliga sin skulpturpark oberoende av sponsorer och finansiärer. 2002 går hon bort, alltför tidigt, endast 72 år. Då hade Tarotträdgården varit öppen sedan slutet på 90-talet.

När jag nästan tjugo år senare hittar dit är jag rädd att möta en saga förvandlad till nöjespark. Men jag hade inte behövt oroa mig. I detta fall är verkligheten mer vidunderlig än drömmen.

Carolina Söderholm

Foto: © Laurent Condominas (överst), Carolina Söderholm (trädgården)

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.