Konst som lyxkonsumtion?

Nyhetsbyråerna rapporterar om ett nytt auktionsrekord för konst gjord av en nu levande konstnär. Det nya rekordet är en målning av konstnären Lucian Freud som har sålts för 208 miljoner kr på auktionshuset Christie´s i New York. Målningen heter "Benefits supervisor sleeping" och föreställer en naken, sovande kvinna i naturlig storlek. Konstnären Jeff Koon var den tidigare rekordhållaren som förra året sålde sitt verk "Hanging heart" för 148 miljoner kr.

När jag läser det här undrar jag varför Damien Hirst verk "For the Love of God", en döskalle i platina prydd med 8.601 diamanter och originaltänder från ett 1700-talskranium inte räknas in i rekordligan. Den såldes för 666 miljoner kr och även om man räknar bort de 150 miljoner kr som råvaror och arbete kostade så borde han ha rekordet.

Har Damien Hirst konst blivit spekulativ underhållning eller kanske till och med överdriven lyxkonsumtion? Eller varför räknas hans verk inte som konst längre? För mig är den tanken inte främmande. Då jag tycker att det känns lite tunt när en konstnär anställer duktiga hantverkare och låter tillverka en dödskalle i de dyraste tänkbara material. Att dessutom toppa med äkta 1700-tals tänder kan bara ha spekulativa syften. Givetvis måste ett sådant dyrt verk också hårdbevakas. Så när "For the Love of God" visades i London slussades den köande publiken in med hjälp av säkerhetsvakter. Men vad har egentligen själva konstnären gjort mer än visat att han har en kontroversiell idé som han också med hjälp av andra iscensatt. Det är klart att de är skickligt och visst, konst är i dag gränsöverskridande. Men det känns också som att den här typen av konst tenderar att fastna i ren spekulation och det är varken nytt eller nyskapande.