Publicerad 18 november 2019 Av I Konstkommentarer Med 555 Visningar

Mud Muses på Moderna museet

Det är roligt att Moderna gör en genomcuraterad utställning och att man utgår från ett betydande verk ur samlingarna, Mud muse (1968-71) av Robert Rauschenberg, detta underhållande, bubblande och kluckande lerbad som senast visades på Moderna i Explosion! Måleri som handling 2012. Utställningens grundtema, konst och teknik, är ett återkommande ämne i den samtida konstvärlden. Det gäller bl a utställningar som Being There på Louisiana häromåret, Nicolas Bourriauds Taipeibiennal The Great Acceleration 2014 och Low Form av Bartolomeo Pietromarchi på Maxxi i Rom 2018. (En gemensam nämnare är för övrigt att Ian Cheng deltar med sina autonoma digitala animeringar i alla dessa utställningar.) Men Mud muses är trots detta originell. Modernas curator Lars Bang Larsen vill inte bara reflektera över tekniken och framtiden utan också kritiskt granska begreppet och skriva om det i relation till en större geografi och samtidigt göra en omfattande historieskrivning.

Ian Cheng, BOB, 2019 Installationsbild Serpentine Galleries, 2018. Foto: Andrea Rosetti

Om man börjar med början, Mud muse, så citeras Rauschenbergs kommentar i katalogen att det inte finns något att lära av verket, det skulle upplevas. Här finns en fenomenologisk syn på konst med rötter i Rörelse i konsten och dess föregångare. Publiken skall inte leta efter några dolda budskap eller ställningstaganden. Denna hållning bör ha varit en rejäl provokation då det begav sig eftersom konsten var starkt politiserad, också på den tiden. Allt hade politisk betydelse, inte minst det förment icke-politiska. Verkets titel är inte heller så oskyldig som man kan tro. Med en musa menar man vanligtvis en person (kvinna) som inspirerar en konstnär.

Robert Rauschenberg, Mud Muse, 1968-1971. Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet

Men, slår det mig, de ursprungliga muserna var gudinnor som också straffade de som inte tänkte eller gjorde rätt, apropå politisering. Till råga på allt är det just muserna som har gett upphov till begreppet ”museum”, musernas tempel. Till detta kommer att Rauschenbergs handskrift utgör Moderna museets logotyp och pryder museets fasad. Vem vet vad Rauschenberg eller Bang Larsen egentligen tänkt om detta, men titeln är inspirerande och då har vi ännu inte kommit till dess första led, ”mud”, leran. Homo (i homo sapiens) betyder för övrigt ”jord-född” och enligt Bibeln var det av jord och lera som Gud modellerade de första människorna. Ja, så där kan man inspirerat hålla på.

Antônio Brasil Marubo,Paulino Joaquim Marubo,Armando Mariano Marubo, Kosmogram, 2004–09

I Bang Larsens essä i den påkostade katalogen utvecklas och invecklas utställningens tema. Den är en blandning av analys och dekonstruktion av teknikbegreppet, delvis utifrån verken i utställningen. Teknik framställs som något nästan självständigt, den är vidare ett redskap vi använder, men kan också vara ett system, och viss teknik är normativ i egenskap av att vara en produkt av en västerländsk repressiv ideologi. Bang Larsen vill belysa teknikens historia och samtidigt dekolonisera en icke västerländsk teknologi på södra halvklotet, som har förbisetts. Begreppet tänjs så långt åt olika håll att det tenderar att upplösas.

Men kanske är detta en förutsättning för att formulera ett nytt teknikbegrepp, i framtiden. (Det är för övrigt samma situation som konstbegreppet befinner sig i.) Ett exempel: i utställningen visas teckningar av shamaner ur Marubofolket, som är ett språk de utvecklade i ett möte med en antropolog i Amazonas. Teckningarna är fascinerande i sig, men här definieras de som teknik eftersom de utgör ett gränssnitt. I konsekvensens namn är då alla slags kommunikationsformer att betrakta som teknik. Definitionen är hämtad från Ursula K. LeGuin som inspirerat Mud muses. Rätt eller fel, men är denna vida definition av teknik särskilt produktiv?

Konstnärskollektivet Kooperative für Darstellungspolitik är något slags medcuratorer då de arbetat aktivt med designen av utställningen och de har försökt skärpa till sammanhanget genom att systematiskt dela upp helheten i ett slags mikro-curatoriska grupperingar i vilka verken skall kommunicera med varandra. Tanken är god men avgränsningarna vill sig inte riktigt ändå, verken är ovilliga att kommunicera med sina grannar. Kanske beror det på att kollektivet ”förkastar det extraordinäras normalitet i utställningar” vilket tyvärr dämpar en del av verkens egenheter.

Installationsbild Mud Muses. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Bättre fungerar Kooperative für Darstellungspolitiks helhetsgrepp, det ljusgråa plastgolvet som täcker hela stora salen. Det dunkla ljuset, det grå, det ljuddämpande mjuka golvet och den svaga doften av ny vinyl skapar en obestämd och sensorisk upplevelse av datorhall eller laboratorium, av teknik i motsats till natur. Denna upplevelse är överraskande nog vad som kommer närmast Mud muse i sin relation till publiken. Men det är svårare att läsa konstverken som ättlingar till Lermusan, så vad titelns pluralform, Mud muses, egentligen syftar på är oklart.

Suzanne Treister, Rosalind Brodsky’s Electronic Time Travelling Costume to go to London in the 1960s, 1997. Foto: Johannes Schwartz

Utställningen som helhet är generös i det att den bjuder på flera fina verk, bland andra Charlotte Johannessons textilier och Marubofolkets shamanistiska teckningar, som nämndes tidigare. Cuss Group från Sydafrika visar hotfulla trädskelett behängda med härvor av elledningar som ett slags rekonstruktioner av det illegala elnätet de fattiga områdena i Johannesburgs utkanter. Tyvärr är de inträngda mot en vägg och skulle ha mått bra av lite utrymme. Susanne Treisters verk med kostymer för tidsresor är gripande i sin avsiktliga naivitet. De skimrande galaklänningarna med påklistrade sladdar och metallhuvor är avsedda för hennes släktingar som med hjälp av kostymerna skulle kunna göra tidsresor och undkomma Förintelsen.

Mud muses är en undanglidande utställning. Bäst är nog att helt enkelt förlita sig på Robert Rauschenbergs kommentar om sin Lermusa: ”I think you immediately get involved with Mud Muse on a really physical, basic, sensual level as opposed to its illustrating an interesting idea, either successfully or unsuccessfully […] There is no lesson there […] To exhibit that technology is not for learning lessons but is to be experienced.”

Andreas Gedin

Mud Muses visas på Moderna museet mellan 12 oktober 2019 – 12 januari 2020

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.