Publicerad 25 februari 2012 Av I Recensioner Med 1994 Visningar

Miriam Bäckström på Lunds konsthall

backstrom04Att gå in i Motsatsen till mig är jag är som att hamna i en funktionalistisk variant av en spegelsal på ett slott. Symmetriskt hänger Miriam Bäckströms Speglar (2005-2012) – som fyllts på med fler porträtt sedan den tillsammans med Attractions visades på Bonniers konsthalls Scenväxlingar 2010 – uppradade på två väggar mittemot varandra. Redan här i hängningen av de runda spegelporträtten som påminner om kraftigt uppförstorade gamla 33-varvare med en etikett i mitten dyker den dubbelhet som är en av utställningens kärnor upp. I takt med att man rör sig i rummet reflekteras de fotografiska porträtten i dem som hänger på väggen mitt emot. Möten mellan portättpersonerna uppstår.

Alla lever vi i någon bemärkelse ett dubbelliv, eller kanske till och med ett trippel-, kvadrupel-, eller rentav ett kvintupelliv, allt beroende på hur många strängar man har på sin sociala lyra. Ibland kan det vara svårt att hålla isär rollerna. Gränsdragningarna blir inte enklare av att en roll, vare sig det är i verkliga livet, i en film eller på en teaterscen är långt ifrån konstant. Sociala roller både förändras och reproduceras i en ständig omtolkning där alla gör sin egen variant i samspel med samhället över tid. På samma sätt finns det åtminstone i teorin ett oändligt antal rolltolkningar av en karaktär i en pjäs.

För den som är konstnär, skådespelare eller på annat vis synlig i offentligheten blir förhållandet mellan yrkesroll och privatperson kanske ännu mer uppenbar än för oss andra vanliga dödliga. Rebecka Hemse är en skådespelare som Miriam Bäckström länge arbetat med i både filmer och fotografiska verk. Den breda publiken förknippar nog mest henne med karaktären som kommissarie Martin Becks dotter eller nu senast i 30 grader i februari. På utställningen finns hon med i flera verk, bland annat i konstfilmen Rebecka (2004). Där visas andra sidor av henne genom att hennes roller som skådis och privatperson medvetet blandas ihop av intervjuaren.

Inom de sociala vetenskaperna har man för länge sedan slutat använda rollbegreppet för att istället diskutera identitet. På så vis blir det mindre deterministiskt och enklare att undvika att stereotypa föreställningar cementeras hos en viss person. Men inom teatern finns det fortfarande fasta roller, även om varianterna av hur de tolkas är oändliga. Det faktum att det fortfarande finns ett begränsat antal roller för exempelvis kvinnor att spela visar på att förändringstakten inom teatern inte är så stor som man kunde önska sig. Kanske är det insikten om den konventionella teaterns tröghet som fick Miriam Bäckström att göra filmen Who am I? 2011 där ett gäng skådespelare får sig vars en roll tilldelad utan att veta vilken. I blindo läser de anonyma karaktärerna ur manus. Till slut bryter de mot det genom att prata med varandra som privatpersoner. Om detta brott mellan teaterns och det verkliga livets roller ingår i manus eller är en spontan reaktion framgår inte. Men det kan ses som en indikation på att livets verkliga teater bryter sig ur de fasta rollerna.

I Miriam Bäckströms persongalleri har hittills mest kvinnliga skådespelare ingått. På senare tid har hon börjat arbeta med en manlig skådespelare. Han ingår i det mest iögonfallande verket och har samma namn som utställningen. Motsatsen till mig är jag är en nyproducerad 10 gånger 2,9 meter stor gobeläng som tar upp hela konsthallens innersta rum. Väven är gjord efter ett fotografi som föreställer Börje Ahlstedt liggande som en primadonna i en soffa iklädd en speciellt för honom uppsydd Pierrot-kostym, som även den ställs ut i ett närliggande rum. Den vita dräkten med röda rosetter på de spetsiga tofflorna har sytts upp efter målningen ”Pierrot”(1718-19) av Jean-Antoine Watteau. Denna melankoliska franska karaktär som har sina rötter i den italienska Pajazzo i commedia dell’ arte får i Börje Ahlstedts skepnad en speciell innebörd.

backstrom31I diktsamlingen Pierrot Lunaire – rondels begamasques av Albert Giraud från 1884 befinner sig den sorgliga clownen Pierrot i en tudelad verklighet. I den ena publika världen är det solen som styr. Den präglas av snikenhet och lust och befolkas av de andra karaktärerna, som till exempel Harlekin och Columbine, i commedia dell’arte. I motsats till dem tillhör Pierrot den andra privata drömmande världen som styrs av månen. Den solbelysa världen upplever han som en lögnaktig pantomin som spelas upp på den offentliga scenen. Då han inte finner det han söker i den månbelysta världen börjar han uttråkad plåga sina fiender. Associationen till Börje Ahlstedt som skapade rubriker med biografin Från min loge på Dramaten där han kritiserar sina manliga kollegor och fällde manschauvinistiska kommentarer om sina kvinnliga känns inte allt för långsökt. Saken blir inte mindre komplicerad av att kvinnor i commedia dell’arte för första gången i historien fick riktiga roller.

En skådespelare riskerar alltid att som privatperson bli förknippad med sin karaktär. Förväxlingen mellan skådespelare och den roll han eller hon spelar är inte så svår att applicera på konsten där konstnärer som benhandlar ofta kontroversiella ämnen många gånger förknippas med vad konstverket uttrycker. Miriam Bäckström ställer gärna förhållandet mellan jaget och konstnärsjaget på sin spets. En av hennes styrkor är att hon vänder och vrider på perspektiven. I videon Kira Carpelan reflekterar hon över konstnärsrollen genom att låta en konsthögskoleelev göra hennes utställning på Färgfabriken i utbyte mot att hon får filma processen. I ett samtal mellan Kira Carpelan och intendent Anders Kreuger framhåller han betydelsen av att som konstnär skapa sig en offentlig person där konstnären är på ett sätt utåt medan privatpersonen kan vara en annan.

Utställningen som ger en överblick av Miriam Bäckströms konstnärskap de senaste tio åren innehåller flera fotografiska sviter. I Rebecka som anonym 2004 täcker bilderna både golv och tak. En annat fotografisk svit värd att framhållas för sitt speciella sätt i utförandet är den med skådespelaren Irene Lindh där de åtta fotografierna tagits i samma ögonblick. Också 29 variationer av ljus (2002) där Miriam Bäckström valde att göra ett verk som speglar ljusförhållandena vid 29 olika tillfällen på den plats bilderna skulle sättas upp tillhör denna kategori. Hon har även fotograferat den eftertänksamma Dödsbon.

I lanseringen av Motsatsen till mig är jag har stora affischer på en galant festklädd Miriam Bäckström satts upp runt om i Lund. Den bild man får av utställningen innan motsvarar inte direkt det som väntar inne i konsthallen. Men det betyder inte att det är en dålig utställning. Tvärtom. Att framhäva konstnärens person bakom konstnärskapet i en utställning där flera verk tar upp motpolerna mellan bilden av en offentlig person och privatpersonen bakom har sina poänger. Och enligt konstnären själv är alla hennes konstverk i någon mån en del av henne själv. Frågan är på vilket sätt det gäller Börje i Ahlstedt i Pierrot-kostym.

Adress: Mårtenstorget 1, Lund
Utställningen pågår under perioden 4/2 – 25/3

Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.