Publicerad 10 september 2013 Av I Recensioner Med 2435 Visningar

Malick Sidibé och Pieter Hugo

Malick SidibéKontrasten mellan blickarna som möter mig i Malick Sidibés respektive Pieter Hugos fotografier kunde inte varit större. Båda fotograferna är verksamma på den afrikanska kontinenten, men vid olika tidpunkter. Malick Sidibés svartvita porträtt är tagna under 1960- och 70-talen i Malis huvudstad Bamako, och skildrar med värme och direkthet den optimism och lättnad som präglade människorna i ett land som just befriats från kolonialmakten Frankrike. Man dansar i finkläder uppsydda efter det senaste modet från Paris(!), man badar i floden, och man går till Sidibés studio för att med stolthet föreviga sig med den nyinköpta motorcykeln. Människorna i Sidibés bilder ler, skrattar och visar upp sig med en upprymdhet inför livet som är smittsam. Fotografiernas grafiska precision beskriver mönstren i de traditionella tyger som ringar i de avporträtterade, men skildrar samtidigt en ny verklighet. Eftersom de flesta bilderna i utställningen är nästan 50 år gamla infinner sig också ett visst mått av nostalgi. För även om dessa fotografiska klassiker flödar över av energi, upprätthåller de en distans till dagens bistrare förhållanden.

Tonläget är ett helt annat i Pieter Hugos färgfotografier – också de huvudsakligen bestående av porträtt – som är tagna under resor i olika länder i dagens Afrika. Nedstämda och trötta, avvaktande och allvarliga ser hans människor på mig, som från en annan värld än Sidibés. Hugo är vit och från Sydafrika, och hans fotografier speglar en världsdel som präglas av erfarenheterna från apartheid, folkmordet i Rwanda och från spåren av marknadsekonomins skövlingar. Att bilderna har en annan laddning än Sidibés är egentligen inte märkligt, eftersom fotograferna har verkat vid två skilda punkter i Afrikas nutidshistoria, men det är uppenbart att Hugos utgångspunkt är den direkta motsatsen till Jens Assurs fotoprojekt Africa is a great country, som visades på Liljevalchs under våren. Där Assur en aning blåögt betonade dagens expanderande urbanisering i Afrika, är Hugo mer intresserad av enskilda individers levnadsöden.

Pieter HugoJag uppfattar ett medvetet exploaterande drag i Hugos fotografier, som går hand i hand med en uppriktig vilja till förståelse. Kanske bottnar detta motsägelsefulla uttryck i hans egen personliga bakgrund att växa upp som vit i Sydafrika? Hans skickligt komponerade bilder är dubbelriktade, de bär på influenser från både reklamfotots direkta tilltal och från konstnärligt foto. Hugo nämner själv landsmannen David Goldblatt och ryssen Boris Mikhailov som influenser. Ett intresse för det avvikande har han definitivt gemensamt med den sistnämnde. Och en dragning åt det absurt groteska. Hugos fotografiska serier av en kringresande grupp gatuartister med tama hyenor och apor, och av arbetarna på en elektronisk soptipp i Ghana, gränsar till exotism. Männen är framställda som ett slags filmiska hjältar, som är starka nog att övervinna allt. Och samtidigt dokumenterar bilderna deras omänskliga levnadsförhållanden.

Mest personlig, och därmed drabbande, blir Hugo i sin senaste serie Kin, som skildrar hans egen familj och det vardagliga livet i Sydafrika. Den har ett nedtonat intimt bildspråk som med poetisk skärpa försöker åskådliggöra en splittrad social tillvaro. Genom naturbilder och stilleben förmår Hugo skapa en slöja av skönhet, som inte döljer utan indirekt förhåller sig till historiens misstag.

I serien ingår ett porträtt av en grupp unga män som just genomgått en omskärelserit. De är klädda i likadana schackrutiga kostymer, som får dem att likna ett hippt pojkband där de halvligger bredvid varandra i en soffa. Men deras ögon säger något annat, och med en sårbar förvirring avslöjas tankarna på det de varit med om. Även i Sidibés utställning ingår ett fotografi av några pojkar som utstått samma ceremoni. De är också identiskt klädda, fast i ett slags långa vita särkar och toppiga mössor. Bilderna skapar förbindelser som för de två fotografiska världarna närmare varandra, och liksom all betydande fotografi upplöser de tiden.

Adresser: Malick Sidibé ställer ut på Marabouparken, Löfströmsvägen 8 i Sunsbyberg under perioden 17/8 – 1/12; Pieter Hugo ställer ut på Fotografiska, Stora Tullhuset Stadsgårdshamnen 22 i Stockholm under perioden 30/8 – 1/12

Magnus Bons (text), Marabouparken/Fotografiska (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.