Publicerad 17 februari 2010 Av I Recensioner Med 6983 Visningar

Linn Fernström på Lars Bohman Gallery

fernstrom_10_1Framgång är ett helsike. Speciellt på våra breddgrader, där det alltid står en patrull vedersakare på plats för att påminna den framgångsrike om att det nog inte är läge att förhäva sig. Förmildrande omständigheter kan föreligga om det är kritikerkåren som svarat för upphöjelsen, då har man ett kulturellt kapital att tulla på om det någon gång i framtiden skulle råka gå utför. Annat är det om en obestämbar allmänhet står bakom. Folklig framgång är nämligen alltid suspekt i högkulturella kretsar. Fråga bara Ernst Billgren, som gått från kritikerälskling till folkhemskändis med åtföljande devalvering av hans kulturella kapital som konsekvens.

 Billgrens kassa är numera emellertid så väl tilltagen att han inte behöver bry sig. Hur mycket Linn Fernström har på kistbotten kan man spekulera i, men hennes popularitetsproblem påminner om Billgrens. Inte har det blivit bättre av att hennes PR-skickliga gallerist tagit för vana att se till att placera stora artiklar om henne i tunga dagstidningar varenda gång det drar ihop sig till vernissage. Fernströms fallhöjd är dock betydligt högre än Billgrens, eftersom hon saknar hans bakgrund som postmodern illusionist och hemvävd konstteoretiker. När hon ställde ut förra gången i Stockholm (2008) generalsågades hon av Expressens kritiker Nils Forsberg, vilket gav upphov till en minidebatt om det faktum att hon är kvinna bidragit till den osedvanliga aggressiviteten i sågningen. En sådan slutsats är dock lite väl konspiratorisk. Mygel inom konstkritiken förekommer, men knappast i form av en organiserad förföljelse av unga kvinnliga konstnärer.

 fernstrom_10_2Faktum är nog snarare att tvivlen kring vartåt Fernströms konstnärskap är på väg har ökat med åren. 2001, året efter det att Fernström utexaminerats från Kungl. Konsthögskolan skrev Konsten så här om hennes debututställning på Galleri Lars Bohman (nu Lars Bohman Gallery): ”Utförandet är oklanderligt, liksom kompositionen. Ur yrkesteknisk synvinkel har Fernström inte mycket att lära. Detta är också hennes enda svaghet. Ibland blir skickligheten alltför bländande, fyndigheten alltför stor, på bekostnad av komplexitet och djup. Det är en tendens att vara uppmärksam på framöver, även om uppmärksamheten inte skall överdrivas. Går Linn Fernström iland med uppgiften att odla denna nödvändiga självkontroll har vi tveklöst att göra med ett konstnärskap som kan bli riktigt stort”. Tyvärr har det på senare år gått precis så snett som man kunnat befara, vilket med all önskvärd tydlighet märks i hennes nya utställning på Lars Bohman Gallery.

 Maler man ned den till en fråga om enbart om måleriskt hantverk och komposition så behärskar Fernström fortfarande sina uttrycksmedel, även om hennes tidigare verk byggdes upp utifrån bildrum som är betydligt intressantare än de närmast skissartade miljöer hon arbetat med på senare år. Här och var slarvas det också med detaljer och stämningselement på ett sätt som hade varit otänkbart i Fernströms måleri i början av 2000-talet. Ansikten, hudtoner och mimik plattas alltför ofta ut och blir intetsägande eller rent av smått parodiska. Betänker man det stora antalet verk i utställningen – 24 om jag räknat rätt, till vilka de grafiska verk hon samtidigt visar på Restaurang Sturehof bör läggas – kan man undra om inte arbetsprocessen varit alltför hårt forcerad på bekostnad av sådana fundamenta som noggrannhet och eftertanke.

 De flesta bra rockband vet att man kommer ganska långt med tre ackord, och att ändra på det konceptet brukar sällan vara särskilt framgångsrikt. Men man får välja sina ackord och ha modet att byta när magin falnar. Det känns som om Linn Fernström slitit ganska länge på sina tre ackord vid det här laget. Hennes hemkokta surrealism där barocken blandas med Goya, melodram och new age-vibbar har för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Hur hårt jag än anstränger mig har jag svårt att se vad hon vill säga som hon inte redan sagt så mycket bättre för ett halvt decennium sedan. Tematisk förnyelse kan aldrig vara ett självändamål i konsten, men självkritik bör absolut vara det. Nu gör i stället Fernström det enkelt för sig, och väljer tryggheten framför utmaningarna. Att galleriet valt att placera Fernströms utställning i sitt showroom under bara knappa två veckors tid vittnar heller inte om något större självförtroende från arrangörshåll.

 Adress: Sturegatan 36, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 9/2 – 21/2

Anders Olofsson (text), Lars Bohman Gallery (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.