Publicerad 18 november 2010 Av I Konstkommentarer Med 2243 Visningar

Låt fler röster höras!

powerI sin debattartikel (SvD 2010.11.13) konstaterar Magdalena Malm att konstinstitutioner står inför ett problem då de skall inlemma samtida konst i sina rum, och att detta ofta leder till ett kompromissande om hur konsten visas. Genom att på ett intressant vis lyfta debatten om Modernautställningen visar hon på ett större problem, nämligen Moderna Museets (och även andra institutioners) tendens att reproducera sig själva istället för att gestalta nutida konst på ett bra vis.

Modernautställningen är ett utmärkt exempel på problemen då denna återkommande utställning under Lars Nittves tid som chef för institutionen varit i stort sett den enda möjligheten för en bredare publik att få tillgång till samtida svensk konst på museet. Att visa det som just nu pågår på den svenska konstscenen är alltså uppdraget för Modernautställningen, och med hjälp av ett cyklopiskt öga har intendenten Fredrik Liew valt att visa en helt adekvat liten del av vad som faktiskt händer idag på konstscenen. Problemet i mina ögon är dock varken Liews urval av konstnärer även om det kan tyckas som en smula avskärmande från en lejonpart av den svenska konstscenen, eller att man har valt att undvika vissa mycket omtalade konstnärer på scenen, och inte heller att den största mängden konstnärer har studerat vid Malmö Konsthögskola vilka flera kritiker tagit upp. Det curatoriska urvalet är per definition subjektivt och bör så få vara i fred. Jag har också svårt att se att byggnaden som sådan behöver innebära ett större problem, även om den visst bjuder på en hel del svårigheter. Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.

Det man kan säga om urvalet av konstnärer är inte ”fel låt vann”, dvs. att ”fel” konstnärer valdes, utan snarare att urvalet har utgått från en traditionell och förlegad idé om hur en utställning ska se ut. Urvalet av konstverk ser ut att ha färgats av hur hängningen ”ska” eller ”bör” se ut på Moderna för att vara en ”Modernautställning”, där resultatet blir att man på så sätt regenererar Moderna Museets sätt att hänga och handha konst som på det hela taget varken följer med sina konstnärer eller sin tid.

Malm är inne på detta spår och skyller den traditionella hängningen – vilken naturligtvis inte tillåter en gatukonstnär att inlemmas på samma sätt utan att tappa sin udd – på byggnaden som sådan. Men Modernas byggnad och rum utgör endast ett skal för vilka idéer vi fyller det med där konstnärerna självfallet måste få spela huvudrollen, inte curatorn. Men vad gör man då när curatorn så att säga ”kväver” konsten genom att tvinga in den i en institutionell och traditionell hängning? När curatorns idéer inte längre gestaltar och förmedlar konsten på ett intressant vis utan istället endast återspeglar ett institutionellt ”uppifrån-och-ned” tänkande där hierarkierna så att säga uppfyller sig själva? För även om man inlemmar en så kallad ”institutionskritisk” konst och konstnärer i salarna krävs det att man klarar av att gestalta den och revitalisera den istället för att instrumentalisera och osynliggöra, och därmed även oskadliggöra den, vilken är fallet idag.

En stor ansträngning krävs av den nytillträdde chefen Daniel Birnbaum på moderna för att bryta den starka tradition och inmurad struktur av institutionstänkande som byggts upp under Lars Nittves tid som chef. Genom att försöka bryta den hierarkiska strukturen inom museet där chef och intendenter riskerar att reproducera institutionens institutionella status. Tilltron och mandatet inom konstvärlden finns för Birnbaum som tidigare arbetat i mindre och mycket mer flexibla institutioner så hoppet och möjligheterna finns.

Istället för att låta museet bli det kolumbarium för konst, dåtida som nutida, som det nu har blivit under Nittve, bör museet visa flexibilitet och dynamik genom att exempelvis låta samtida konstnärer får arbeta på plats i museet – likt Maria Linds projekt ”Projektgården” för tiotalet år sedan – i större skala och över längre tid. Man bör öppna upp för residensateljéer där den nutida konsten verkligen kan få tillåtas att både produceras och uppvisas. Utöver detta bör en mer energisk syn på intendenterna vid museet adapteras. Museidirektören har ju ett tidsbestämt förordnande, varför är då intendenterna anställda tills de får guldklockan? Bryt upp den förlegade, institutionaliserande och reproducerande strukturen och låt curatorena ha ett tidsbestämt förordnande precis likt deras chefer och låt en mängd olika frilansande curatorer ständigt operera i salarna för att skapa en mer polyfonisk bild av den samtida konsten, svensk som internationell. För att skapa en dynamisk institution som klarar av att gestalta och förmedla den samtida konsten krävs en diskussion kring detta, och detta kan endast börja med att man låter fler röster höras, inte bara de konformistiska som idag, utan även kritiska.

Power Ekroth
Power Ekroth (bilden ovan) är frilanscurator och en av redaktörerna för tidskriften SITE

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

1 Kommentarer

  1. Diskussionen krävs, håller jag med, men flera kuratorer krävs absolut inte. Man borde flytta på dem som redan finns. Bort med de gamla, in med de nya! Annars får vi aldrig en tillfredställande resultat!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.