Publicerad 20 maj 2012 Av I Recensioner Med 31096 Visningar

Konstfacks Vårutställning 2012

Utbildningen på Konstack tar numera ordentlig höjd för den förändrade roll som konstnärer och designers måste ta ställning till i dagens värld där gränsen mellan producent och konsument alltmer kommits att tunnas ut. Det betyder också att en viktig del av utbildningen består i att reflektera över det egna yrkesvalet och konsekvenserna av att arbeta inom de s.k. kreativa näringarna. Detta reflekterande moment och denna eftertanke märks tydligt i årets Vårutställning, där många av verken antingen är del av ett interaktivt projekt eller redovisningen av en arbetsprocess som inte är avslutad i och med examinationen. Det gör också årets Vårutställning till en mindre föremålsorienterad historia än tidigare. Det finns många texter att läsa, videor att studera och ljudband att lyssna till. Man bör med andra ord ge utställningen gott om tid, för gör man det framträder ur de analyserande och presenterande textmassorna ett gott urval objekt som vittnar om hur bra resultatet kan bli när hand och tanke delar samma koppling.

Ett exempel är industridesignern Jungha Lee, som tillverkat ett antal produkter, där formen utgått från de piktogram som brukar användas i manuler och annan dokumentation. Sålunda har en bärbar hårddisk fått samma form som ett SIM-kort, och en wifi-router har fått precis den snäcklika form som wifi-symbolen har på webbsidor och i datorns användargränssnitt. En ganska enkel lösning, men snygg. Resultatet blir ännu bättre av det faktum att just dessa produkter tillhör en kategori där designutvecklingen varit i sort sett obefintlig (visst, man kan få usb-hårddiskar i alla möjliga färger, men hur coolt är egentligen det?).

Kristoffer Olsson (även han industridesigner) har gått på samma linje, och tagit sig an en en annan av vardagens ökenområden när det gäller design: dammsugaren. Även dammsugare finns i en uppsjö olika färger, men för det mesta ser de förvillande lika ut. Olsson har i stället tagit sin utgångspunkt i den nymodernistiska hemiredningstrenden, och skapat en dammsugare som skulle ha kunnat stå i hörnet hemma hos någon aspirerande kubistisk avantgardist när förra seklet var ungt. Inte bara en kul idé, utan samtidigt ett sätt att visa med hur enkla medel helhetsupplevelsen kan förhöjas.

Även Hanna Markgren (industridesigner) rör sig i individens närområde när hon ger sig i kast med att försöka göra medicinsk teknik inte bara användarvänlig utan också snygg. Forskarna är överens om att mycket av morgondagens vård kommer att baseras på små tekniska apparater vi bär med oss för att läkaren kontinuerligt skall kunna övervaka vårt hälsoillstånd. Men varför måste dessa tingestar vara fula? Markgren förvandlar dem till spännande, futuristiska accessoarer som skulle pryda vilken modemedvetet, urbant människodjur som helst.

Möbeldesignern Erika Jones har valt att starta i motsatt ände, skulle man kunna säga. Hon har valt att skapa möbler som utgår från männsikors kroppspråk och sättet vi brukar beskriva föremål som möbler med samma attribut vi anligtvis reserverar för människor. Resultatet har blivit en kollektion med ömsom pigga, ömsom trötta möbler som var och en har begåvats med sin egen personlighet. Objekten fungerar samtidigt som en smått rörande kommentar till hur hemiredningsboomen skapat en symbios mellan bostaden och individerna som vistas mellan dess väggar.

Enn betydligt kusligare gestaltning av begrepper kroppslighet gör Yusi Chen (Storytelling). Här är det smärtan som står i centrum, och modeller av stympade eller morfade, vitsminkade kroppar svävar i det mörklagda rummet, hängande i tunna trådar från taket. Tankarna går både till ritualerna hos vissa urfolk och till Lars Nilssons utforskande av könsvåldets logik och estetik. Inramningen är vagt goth, men även besökare som inte är hemmastadd i denna subkulturella formvärld kan inte hjälpa att fascineras av Yusi Chens sparsmakade och konsekventa visuella språk.

Textilaren Lolitta Nedoman har valt att arbeta med kroppens hölje, det vill säga kläderna. Med bakgrund i en serbisk familj och uppvuxen med serbisk underhållnings-TV har hon med sax och söm filosoferat över vad som händer när man ställer samma olika kvinnobilder i samma skepnad: traditionella kulturhistoriska symboler får samsas med (eller kollidera med, om man så vill) den moderna populärkulturens vulgära kvinnobild. I andra även av denna analysprocess emanerar en dräkt som befinner sig halvvägs mellan Eurovisionsschlagern och Balkanfolklore. Man skräms och tjusas på en och samma gång av ett överdåd som ändå någonstans berättar om ett ihärdigt sökande efter rötter.

Ambivalenta känslor framkallar även Ida Bentingers installation på temat “Den yttersta domen”. Formspråket leder tankarna till Lennars Nilssons fotografiska dokumentation av människans inre men här är det – som Dostojevskij skrev – en kamp mellan gott och ont som gestaltas, med människohjärtat som slagfält. Sällsamma tentakler sträcker sig genom utställningsrummet, och hotar att fånga in envar som är oförsiktig. Samtidigt är det uppenbart att det handlar om transport av energi, positiv såväl som negativ. Det är en verklighet som vi alla är delar av, och förmår relatera till, men framställd på ett helt nytt och okonventionellt sätt. Man kan hoppas att Svenska kyrkan gör slag i saken och låter verket pryda någon av våra äldre kyrkobyggnader.Anna

Formgivning handlar om att skapa nytt, att sträva efter fulländning. Men vad händer om man gör motsatsen, skapar objekt som förstörts eller skadats? Metllformgivaren Anna Nordströms verk med samlingsnamnet “Damaged Goods” har vuxit fram ur ett antal klassiska former, men sedan har vart och ett av föremålen utsatts för en “efterbehandling” som gjort åverkan på dem, ibland så till den milda grad att man inte kan ana hur föremålet ifråga en gång sett ut. Efter en stunds betraktande inser man att det kanske inte är fråga om att mangla befintliga former; förödelsen, ofullkomligheten, har redan från början funnits som ett centralt element i själva skaparprocessen. Nordström kontrasterar den förödda utsidan med ett inre som i och för sig kan vara intakt, men likväl bär på fröet till undergången.

Pierce Healy placerar sig i en helt annan del av formgivningslandskapet. Hans “Clown Jewels” revolterar mot allt som andas pretentiös teoribildning, materialfetischism och finkulturellt gravallvar. Objekten bär clownnäsor eller är behängda med konstgjorda varmkorvar. Som inspirationskälla har han använt en av människans äldsta och mest användbara egenskaper: humorn. De smycken han skapar kan å ena sidan påminna om arkaiska amuletter, men med sina träffsäkra jag-skiter-i-vad-du-tycker-detaljer blir de bärare av en avspånd galenskap som smittar till omgivningen.

Som tidigare sagts är berättandet och texten viktiga element i årets Vårutställning, inte minst inom disciplinen Konst, där narrativa strukturer under flera års tid dominerat. Ett par starka exempel är Karl Patric Näsman och Linnea Carlsson-Bay. Näsman har med forskarbrillorna på näsan givit sig på jakt efter en förlorad holländsk konstsamling, som vandrat mellan de urprungliga ägarna, nazisterna och den nederländska staten. Frågor ställs om vem som har den yttersta äganderätten till kulturarvet, samtidigt som fiktion och verklighet flätas sammantill en tät väv där gränsen mellan dem är avsiktligt svår att urskilja. Linnea Carlsson-Bay bygger också upp egna sm världar, som hon sedan med hjälp av rörlig bild och installation gestaltar på ett fantasieggande och trovärdigt sätt.

Bilder (uppifrån och ned): Jungha Lee, Erika Jones, Ida Bentinger, Anna Nordström
Se fler bilder från utställningen i Galleriet!

Adress: L M Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 – 27/5

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *