<

Publicerad 31 juli 2017 Av I Gå och se! Med 7205 Visningar

Klas Eriksson på Göteborgs konsthall

Titelverket i Klas Erikssons utställning Vet din mamma var du e? på Göteborgs konsthall är en nyproducerad, hög pelare av livbojar. Deras lätt snedvridna placering associerar, enligt utställningstexten, till en DNA-spiral och således även till människans nedärvda behov av trygghet. Det är inte utställningens intressantaste verk, ändå sammanfattar det sensmoralen på ett konsekvent sätt. För Erikssons konst testar gränser: den tar obstinat spjärn emot det lugna i tillvaron samtidigt som den verkar längta efter detsamma, lite som ett barn kan agera gentemot en förälder. Ibland blir den provocerande grabbig, men dess medvetenhet och ironi hindrar den lyckligtvis från att bli en tråkig pastisch.

Utställningens underligaste och i mitt tycke intressantaste installation tar upp ett helt rum. Randiga madrasser täcker golvet och på väggarna hänger uppförstorade fönsterkuvert i MDF. Intentionen är inte glasklar. Jag börjar exempelvis tänka på deprimerande räkningar och madrasserade rum på psyksjukhus, såsom de skildras i filmer, men också på roliga barndomslekar och skyddande livmödrar. Det känns både fint och klaustrofobiskt att befinna sig därinne; man vill ömsom stanna kvar, ömsom komma ut.

Fotbollskulturen tränger sig in i flera av Erikssons arbeten. Konstnären har länge inkorporerat bengaliska eldar och rökbomber i sina performance – så även under den uppmärksammade vernissagekvällen på Göteborgs konsthall då räddningstjänst tillkallades – eller utnyttjat deras kulörta rök som målerimaterial i abstrakta bilder. Flera av de senare visas i utställningen och de är mycket drömska. I Evidence of Patchwork (2017) har donerade supporterhalsdukar från lag i den engelska ligan fogats samman i ett stort, brokigt textilverk.  Det är vackert och effektfullt, inte minst i hur det lyckas sammanfoga den våldsamma huliganvärlden med textilkonstens betydligt mjukare och femininare framtoning. Klas Erikssons konst är sprängfylld av sådana kontraster och därför blir den sällan förutsägbar.

En annan gränsöverträdelse som ofta förekommer i hans arbeten är den mellan högkultur och populärkultur. Strategin är inte speciellt nytänkande i konstsammanhang – allt sedan 60-talets popkonst har konstnärer försökt töja på linjen mellan ”högt” och ”lågt” och fört in element som dessförinnan ansågs opassande – men Erikssons version är personlig och genomsyras av innerliga känslor. Sorgen och glädjen skaver ambivalent mot varandra, och gör den till en utställning man sent glömmer.

Sara Arvidsson

Foto: Fredrik Åkum, Göteborgs konsthall, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 9 juni – 20 augusti 2017

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *