Publicerad 17 januari 2010 Av I Konstkommentarer Med 3772 Visningar

Intervju med Jan Stene

Jan SteneJuni 2008: Jan Stene lämnar Galleri Brändström & Stene efter flera års samarbete. Oktober 2009: Stene är tillbaka med nya galleriet Stene Projects i centrala Stockholm. Nu berättar Stene om visionerna, om Eslövs julsaga och det kulturpolitiska landskapet.

Rikard Ekholm: I slutet av juni, 2008, kom nyheten att du och Andreas Brändström separerade som gallerister. Nu tycks Brändström Stockholm har slutat existera och du driver nyöppnade Stene Projects. Men vad hände, varför slutade ni att samarbeta?

Jan Stene: Jag var inte längre överens med styrelsen och min affärskollega om hur galleriet skulle drivas och utvecklas. I ärlighetens namn visste jag inte vad jag skulle göra när jag tagit beslutet att lämna. Efter en eurekaupplevelse i kombination med fint stöd från konstnärer, samlare och kolleger i Sverige och utomlands föll det sig naturligt att satsa på det jag är bra på.

RE: Du slog officiellt upp portarna till Stene Projects i slutet av oktober, 2009, med en utställning med konstnären Johannes Heldén. “Det har helt enkelt blivit spännande att gå på galleri igen”, skriver Bo Madestrand i Dagens Nyheter (12/11).  Vad har du gjort sedan uppbrottet från Brändström & Stene?

JS: Projekterat och utvecklat Stene Projects. Fick också under en tid möjligheten att ställa mig utanför den kommersiella konstscenen och titta in.  En mycket fruktsam analysprocess som gav många intressanta slutsatser, slutsatser som genererade byggstenar till Stene Projects.

RE: Vad skiljer ditt nya galleri mot Brändström & Stene? Och vad innebär “projects”?

JS: Framförallt storlek, fokus och vision. Projects ska signalera att min verksamhet är något som några grader skiljer sig från traditionell galleriverksamhet. Projects i gallerinamn är sedan länge vedertaget. Stene Projects bygger för framtiden och de nya förutsättningar som jag tror kommer att råda.

RE: Besök på gallerier gör mig ofta konfunderad. Jag förstår ibland inte varför gallerister gör vad de gör. Det kan bli så slickt och snackigt att jag undrar om intresset för konst verkligen är närvarande. Skillnaden i förhållningssätt mellan en mobiltelefonförsäljare och en gallerist är ibland hårfin. Är det en svår balans mellan att sälja konst och att ge varje enskild besökare ett kvalitativt mottagande, hur tänker du som öppnar nytt?

JS: Din fundering sätter fingret på mycket av de föreställningar som finns om gallerister och konstvärlden. Svaret är naturligtvis att det är en stor skillnad mellan att sälja konst och mobiler. Vid secondary market kan din betraktelse ibland göra sig gällande. Det är bara att läsa boken ”Seven Days in the Art World”. Du kan också lyfta frågan och resonera på flera plan. Du har det rådande kulturpolitiska klimatet. I kultursverige är det 2010 fortfarande känsligt att prata kultur och pengar. Den kommersiella konstscenen, och då menar jag alla inblandade som bidrar journalister, publik, kunder, konstnärer, curatorer, museifolk etc. måste förstå att gallerister är företagare. Att driva småföretag i Sverige är inte okomplicerat. Lägg därtill att sälja konst på en svag marknad så blir det inte lättare. Du har den historiska aspekten. Relationen mellan gallerist och konstnär härstammar från en tid då det mer eller mindre var förmögna människor som drev gallerier. De hade råd att ideellt ta hand om konstnären och dess produktion. De tog det intellektuella kapitalet i försvar med egna medel utan större vinstintresse. Det tar år att förädla konstnärskap. Det krävs en fungerande dynamik mellan konstnär och gallerist, inte ett beroende. Du har också branschens egna fallgropar. Det kanske är en naiv önskan, men efter den senaste ekonomiska kollapsen önskar jag att guldgrävarmentaliteten försvinner från scenen. Jag tror framtidens gallerier måste fokusera mer på social och ekonomisk hållbarhet över tid i stället för att åka jorden runt på mässor för mässornas skull. Det är inte mässdeltagandet som ska konstituera ett galleri utan dess innehåll och integritet. Det skulle gynna konstnärerna och deras arbete. Sedan kan vi titta på film, musik, litteratur eller annan kulturbärande affärsverksamhet. De tar betalt för sitt varumärke, sin overhead och nätverk. Många gallerister missar detta idag p.g.a. otydligt affärstänk, prestige och tradition. Gallerier tar alldeles för stora kostnader, många gånger av fel anledning. Rädslan att göra fel överskuggar den krassa ekonomiska verkligheten. Täckningsbidraget blir hela tiden för litet. Det behöver inte kosta enorma summor att visa konst. Bra konst står för sig själv utan champagnecocktail och skaldjursbuffé. Stene Projects har som ambition att sälja de bästa konstnärliga idéerna i kombination med en tydlig företagsstrategi. De senaste årens högkonjunktur har skapat en ny och större publik för samtidskonst. Jag upplever att den nya generationen är mer intresserad av dialogen och den intellektuella investeringen. Samlandet i sig är underordnat. Samtalet är det som står i centrum. De äldre köparna finns naturligtvis kvar, men jag tror att denna grupp också börjat titta på marknaden med nya ögon.

RE: Jag vet att du har en bakgrund som både hockeyspelare och cineast – men varför blev det då konst?

JS: Hockeyn var med länge. Någon gång i övre tonåren blev andra värden tydliga. Jag kommer från en familj med högt i tak, och samtalen kring middagsbordet lade nog grunden till den bana jag valde. Började plugga film för att bli filmkonsulent utan att veta vad det var. Efter två terminer blev jag erbjuden arbete av en museichef. Efter betraktandet av en abstrakt Bruno Knutman på ett museum var jag fast. I konsten upplevde jag en frihet som filmen saknade. På den vägen är det.

RE: Jag inbillar mig att ditt arbete som curator för Eslövs julsaga (1999), med konstnärerna Christian Andersson, Jörgen Svensson, Ilona Huss Wallin, Johanna Billing, Anders Thorén, Elin Wikström, Stig Sjölund och Lars Vilks, var ditt genombrott. Varför julsaga och kan du berätta om dina drivkrafter som tog dig därifrån till Brunnsgatan 21, där du huserar nu?

JS: Eslövs Julsaga var resultatet av ett frilanskontrakt jag fått från kulturförvaltningen i Eslöv. Jag var verksam och boende i Malmö under den tiden. Kulturchefen Eva Hallberg hade tidigt förstått samtidskonstens sprängkraft och ville injicera ny energi i en trött småstad. Hon gav mig fritt spelrum och reaktionerna lät inte vänta på sig. Det finns en underbar dokumentärfilm om projektet som SVT Malmö gjorde, och det skrevs spaltmeter om denna mycket annorlunda konstutställning. Drivkraften är densamma då som idag och den som tagit mig dit jag är. Ambitionen med mitt arbete är att försöka sätta spår. Jag är väldigt intresserad av konstnärliga processer och dess resultat och påverkan på andra människor. Vi behöver kulturen som spegel. Ingen mår dåligt av självreflektion. Dock är det inte alltid så bekvämt. Att jag etablerat mig på den kommersiella sidan av konsten har med min person att göra. Det är som en journalist en gång beskrev mig; ”Jan Stene är en kombination av kulturkofta och handelsstudent”. Jag är intresserad av att använda företagandet som ett redskap för att odla, förvalta och förädla samtidskonst. Stene Projects geografiska läge på Brunnsgatan handlar om att skapa tillgänglighet för den nya köparen och närhet till de befintliga samlarna. Att befinna sig nära köparen genererar större möjligheter att förvalta konstnärskap.

RE: Jag vet att du har ett personligt intresse i TV-spel av olika slag, både gamla Nintendokonsoller, och nyare Xbox 360. Speglar detta intresse, som kanske sammanfaller med ditt engagemang för nya medier, ditt konstintresse? Jag misstänker att utställningarna med Cory Arcangel och Maja Rohwetter, på Brändström & Stene, gjordes av dig.

JS: Det stämmer. Majas och Corys konstnärskap är två tydliga resultat av vår samtid. Tittar vi bakåt är Andy Warhol och Nam Jun Paik bra exempel på 60- och 70-talets tekniska och massmediala utveckling. Teknologin idag kretsar kring Internet och styr våra liv på flera plan i datorer, mobiler, spelkonsoller m.m. Just spelkulturen är på väg att bli nästa globala populärkulturella fenomen efter filmmediet. De stora filmerna kommer i framtiden spela mindre roll som kulturbärare utan fungera mer som en reklam för nästa stora spelrelease. Det händer inte imorgon men allting pekar i den riktningen. Rent tekniskt är spelmediet idag där filmen var för 80 år sedan. Utvecklingen är mycket intressant och allting kan hända. Mitt spelintresse hänger absolut ihop med konsten men det är inte spelandet i sig som jag kopplar till min profession. Det är hur ny teknologi generellt förändrar sociala mönster och sätter en ny dagordning. Titta på vilka sociopolitiska och ekonomiska frågeställningar som Lineage, Second Life och Entropia för med sig. De första virtuella revolutionerna har redan ägt rum där, kusligt lika vår egen civilisationsprocess. Det är ingen tillfällighet att jag nämner boken The Long Tail och Linux i min beskrivning av vad Stene Projects är och inspireras av.

RE: Kan du berätta om din kommande utställning, och om du tror att besökaren i framtiden kommer att finna en linje i ditt arbete?

JS: Nästa utställning är med Fredrik Hofwander, ”A soldier’s tale”, blyertsteckningar som nästan kan liknas vid superrealistiska målningar. De fyra nya verken är uppbyggda av detaljer från Lower West Side New York och Brooklyn. Väldigt stämningsfullt, poetiskt och urbant mystiskt. Fredrik har tagit ett stort kliv framåt i sin konstnärliga utveckling. Han har i denna produktion lämnat Bandhagen och Sverige för den stora världen. Titeln kommer från bandet The Good, The Bad & The Queens låt ”A soldier’s tale”, vars musik och text ger en ingång till utställningen. Publiken har redan börjat kommentera mitt program. Några analytiker tycks redan se vad jag vill bygga upp. Linjen för mig i galleriet är naturligtvis själva kärnan. För mig finns det några viktiga parametrar; stringens, hjärta, konceptuell bärighet och utförande. Dessa element påverkar mig när jag tittar på konst.

RE: Dessutom, jag måste givetvis fråga, vad är din relation till den samtida konstkritiken? Tummen upp, eller ner?

JS: Tummen ner, men ibland blir jag positivt överraskad.

Rikard Ekholm (text), Jan Stene (foto)

Frilansande konstkritiker och journalist. Skriver sedan 2007 på en avhadling i konstfilosofi/estetik vid filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Bloggar på http://sarts.blogspot.com

1 Kommentarer

  1. Överraskande intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.