Publicerad 28 augusti 2010 Av I Recensioner Med 1029 Visningar

Ida Ekblad på Bonniers konsthall

IdaEkblad_12_dlIda Ekblad är en ung konstnär från Norge som inte låter sig begränsas av någonting. Hon målar, skulpterar, installerar, filmar, dansar, reciterar egna dikter, gör performance, ljudkonst och samarbetar med andra i ett och samma andetag. I det expressiva måleri, skulpturer och reliefer som hon visar på Bonniers Konsthall finns referenser till både modernism och postmodernism. Inget av det känns speciellt nyskapande eller utmanande i sig självt. Det gör inte heller det faktum att hon jobbar på plats och letar material i containrar och skrotupplag. Relieferna av saker hon hittat och gjutit in i kvadratmeterstora färgade betongblock (plastkorkar, snören, metallbitar och i bästa fall gamla skrotade cymbaler) är provocerande omärkvärdiga. Precis som skulpturerna som är nästan för snälla för att vara gjorda av skrot och lite stelt uppställda likt lekställningar i en lekpark från 60-talet. Ändå blir man intresserad av hennes spontanitet och öppenhet för högt och lågt. Den grund i graffiti-, ungdoms- och populärkultur som Ida Ekblad har reflekteras i sättet hon kombinerar i stort sett allt och vad som helst på. Hur ett metallrör släpas runt i lokalen av hennes samarbetspartner sedan 10 år, Nils Bech, och ger ett märkligt ljud ifrån sig, hur hon läser en egenkomponerad dikt, hur de olika gesterna, materialen, ytorna ger resonans åt varandra.

IdaEkblad_22_dlDet finns något farligt eller kanske till och med smärtsamt i att balansera på gränsen till banalitet. Att lägga till så lite som möjligt, säga så lite som möjligt, för att det som sägs ska bli så rent som möjligt kräver säkert både mod, tålamod och styrka. Samtidigt som hon helt fräckt tar för sig och kombinerar hur hon vill och behöver verkar hon å andra sidan oskyldig och naiv i sina presentationer. Namnet på utställningen – “Digging. Treasure.” – surrar irriterande runt i bakhuvet. Digging punkt treasure? Varför finns punkten där? Och varför inte trash i stället för treasure? Det är ju trots allt sopor? Och är det inte lite väl banalt att referera till sopor och konst som glömda eller gömda skatter? Eller menas att skapandet är ett sätt att gräva efter skatter? Eller är de färdiga konstverken skatten? Eller är det ett ställningstagande, att vägra vara så garvad, cynisk och bitter att man hittar mer mening och skönhet i trash än treasure? Att hon är skyldig till att vara oskyldig? Eller är det ett ställningstagande mot massproduktion och överföd och för återvinning? Trots mina småsura hjärnspöken platsar och behövs utställningen här i Stockholms samtidskonstliv. För att hon visar att man kan hålla på med allt samtidigt och för det sätt hon håller fötterna i en slags glatt återupplivad modernistisk konstsyn.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 27/8 – 24/10

Maria Johansson (text), Bonniers Konsthall (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *