<

Publicerad 20 oktober 2017 Av I Gå och se! Med 4123 Visningar

Haruko Maeda på Christian Larsen

Uppskruvat, avogt och härligt på ett bisarrt sätt. Rådjur utan huvud. Flugor i svärm. Benrangel i kungliga dräkter. Det vackra är det makabra och det makabra är vackert! Så jobbar den japanska konstnären Haruko Maeda, född i Tokyo 1983. Hon är dock konstutbildad och bosatt i Österrike sedan många år tillbaka. Kulturella utbyten mellan öst och väst har betydelse här. Japanismen – den stilistiska och estetiska påverkan – har haft stor betydelse för västerländsk konst sedan 1800-talets mitt. På gott och ont. Rörelsen var dock dubbelriktad. Trots att Japan periodvis var stängt för europeiska inflytanden påverkades konstnärer i öst både av romantikernas idévärld och av prerafaeliternas estetik.                            

I Maedas skapande sammanflätas traditioner från öst och väst. Det är en kombination av yoga, benämningen på de västerländska konsttekniker som lärdes ut av européer i japanska skolor under 1800-talet, och nihonga, den motsatta rörelsen där japanska konstnärer vände sig bort från västvärlden och återgick till de traditionella japanska teknikerna.

Maeda skiftar djärvt mellan format, tekniker och material. Praktfulla monarkporträtt och stilleben i olja på duk är självsäkra stilimitationer – rentav pastischer – av historiska förlagor. Skira, bjärta akvareller och gouacher på papper överraskar i sin tur med vågade nakna inslag. Man får dock påminna sig om att japanernas syn på sexualiteten och gestaltningar av den nakna kroppen skiljer sig från den gängse i Europa.                            

Maeda är en skicklig målare, orädd för stilistiska krockar och för en flört med det som lätt skulle kunna dömas ut som kitsch. I hennes symboltunga formspråk återkommer dock den tanke som upptar människor i alla kulturer: liv och död som omaka parhästar. Hon gestaltar det västerländska vanitas vanitatum – tomhet och åter tomhet – men lyckas ifrågasätta detta tunga budskap med ett slags shintoistisk optimism som grundar sig på att liv och död ingår i samma universella livscykel. Utifrån detta perspektiv blir uppstoppade smådjur och deras fekalier (utställningens mest makabra inslag) endast en visualisering av naturens kretslopp. Och om någon är väldigt upprörd över detta konstgrepp så behöver vi bara tänka tillbaka på Piero Manzoni (1933–1963) som konserverade bajs på burk.

Joanna Persman

Foto: Christian Larsen, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 5 oktober – 11 november 2017

Joanna Persman är konsthistoriker och frilansskribent, verksam bland annat som konstkritiker på Svenska Dagbladet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *