Publicerad 11 november 2010 Av I Recensioner Med 2680 Visningar

“Gradual Change!” på Nordin Gallery

marxI kritiken mot den pågående Modernautställningen har en av huvudlinjerna varit att den undviker att beröra samtiden mest brännande politiska problem, antingen det nu kan handla om det globala klimathotet, terrorismen eller världssvälten. Mot den bakgrunden är det intressant när en utställning med politiska förtecken dyker upp som ett isberg i debattoceanen. “Gradual Change!” är curerad av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, bland annat känd som skribent på Konsten.net och via de egna nätpublikationerna Lacuna och tsnoK (den senare uttydd “Konst” baklänges).

Men den som hade väntat sig djärva politiska ställningstaganden och entusiasmerande slagord blir nog besviken. “Gradual Change!” utgår från en postpolitisk situation, där de stora visionerna för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum, och där tanken på hur ett nytt samhälle skulle kunna se ut i stort sett är en omöjlighet. Nyliberalismen har triumferat över hela det politiska fältet, och utopierna har packats ned likt överblivna julgransprydnader. Det gör “Gradual Change!” till en tämligen dyster tillställning, och även den humor som man emellanåt kan skymta är av det svarta slaget.

 Ivan Seal och Sofia Hultén låter en kör av politiska aktivister skandera “What do we want? Gradual change! When do we want it? In due course!” som en påminnelse om hur Karl Poppers “piecemeal social engineering” – på sin tid en process tänkt att stävja de auktoritära konsekvenserna av utopismen – idag devalverats till tråkiga vardagliga sidledsförflyttningar i det politiska landskapet. Gernot Wieland är lite mer poetisk i sin berättelse om Karl Marx som en ung gud (bilden ovan). Det visar sig att egentligen allt (utom färgen vitt) kan vara marxistiskt. Men i och med detta förlorar ideologin samtidigt sin lyskraft. Marx blir ett massmarknadsfenomen av samma slag som en annan revolutionär, t-shirtikonen Che Guevara.

dogtrainingÄven Carla Åhlander rör sig i miljöer där politiken gjort avbön. Mitt på torget, en plats för politiska manifestationer, ägnar sig människor åt att lära sina hundar att sitta och ligga på kommando, en ironisk metafor över hur medborgaren objektifierats i det postpolitiska samhället (bilden till höger). Stas Shuripas mobil av papperspilar anknyter till det yttre till en klassisk modernistisk estetik, men i pilarnas ände finns varken en motståndare eller en bild av framtiden. Pilspetsarna vänder sig mot varandra, runt eller i riktning mot tomrummet. Också detta en sober men kuslig metafor för en idéproduktion på tomgång.

Man behöver inte vara en notorisk dysterkvist för att känna igen sig i den mörka beskrivning av politikens möjligheter som “Gradual Change!” målar upp. Curator Lars-Erik Hjerström Lappalainen menar till och med att det under de senaste decenniet varit omöjligt att rösta utan att hålla för näsan. Det må så vara, och den senaste svenska valrörelsen kännetecknades inte direkt av entusiasmerande framtidsvisioner. Men då får man inte glömma bort att den ledan är något vi kan unna oss i vår västerländska avkrok. I stora delar av världen kan man vara glad över att överhuvud taget få rösta.  Herbert Tingsten har förmodligen fortfarande rätt i sitt numera klassiska konstaterarande att demokratin historiskt sett fortfarande är ett experiment, byggt på tusentals år av diverse autokratiska praktiker. Risken är därmed stor att postpolitiken blir ännu en västerländsk lyxpryl som snarare isolerar oss än länkar oss in i ett globalt sammanhang.

“Gradual Change!” är en utställning inte är rädd för att vara småtråkig om det i gengäld skapas utrymme för en diskussion kring de teman utställningen tar upp.  Det skall man ha en eloge för. Däremot kan man fundera över kring i vilken utsträckning den fortsätter att konservera ett västerländskt perspektiv som inte minst i dessa dagar känns som alltmer utdaterat. Men det är å andra sidan en annan historia. “Gradual Change!” åtföljs av en hel del textmaterial, som bör studeras för att man skall få full behållning av den. Därför bör Nordin Gallery ha en guldstjärna inte bara för gratiskatalogen, utan också för att man lagt upp hela materialet på sin hemsida. Mer sådant skulle man önska i gallerivärlden.

Adress: Tulegatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/11 – 16/11

Anders Olofsson (text), Nordin Gallery (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

1 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.