Publicerad 16 april 2009 Av I Recensioner Med 2369 Visningar

Göteborgs konstmuesum: ”Annan konst” (14/3-31/5)

annan_ronkkonenNär man hör termen ”outsiderkonst” fladdrar tankarna omedelbart iväg – i alla fall mina – till föreställningar om udda människor, som skapar i det fördolda. Relativt ofta är de isolerade från samhället, gärna boendes i en liten stuga som inte någon har besökt på femton år. Outsiderkonstnären är nästan alltid man och det är ett plus om han har en egendomlig läggning som på något vis skulle kunna betraktas som pervers. Henry Darger utgjorde ett utmärkt exempel på denna typ av galenpanna, då han mest höll sig för sig själv – förutom när han pratade väder – och skapade egendomliga, maniska teckningar av småflickor med fjärilsvingar, som slåss likt soldater. Hans konst upptäcktes först efter hans död, och mytbildningen var ett faktum. Det är denna version av outsiderkonst som är den klassiska, den kan mycket väl också beskrivas som romantisk. Släng även ner lite mentalsjukhuskonst och Art Brut i kompotten, så har man en magisk outsiderbrygd. Vad som inte har uppmärksammats är emellertid alla dessa människor som skapar, men inte är anmärkningsvärt knasiga. Hur långt kan man tänja på gränserna och var tar den så kallade ”hötorgskonsten” vid? ”Hötorgskonsten” är ju enligt många inte så där spännande och ”primitiv” som outsiderkonsten, den är bara banal. Ja, så fort man börjar luska i definitioner uppenbaras alla dessa fördomar som ofta är så svåra att undvika.

När ”Annan konst” tar plats på Göteborgs Konstmuseum, definieras utställningen som en möjlighet att presentera konstnärer som tidigare har blivit förbisedda av den svenska konsteliten. Dessa konstnärer är oftast självlärda och har tjänat sitt uppehälle på någonting annat än konst – på denna punkt skiljer de sig dock inte nämnvärt från ”traditionella” konstnärer, som också ofta har svårigheter med att få det att gå runt och tvingas till att ta ett jobb ”vid sidan om”. Skillnaden ligger mest i vem som anses ha rätt att kalla sig själv för konstnär, och kanske också vem som har behov av att göra det. Att man har valt titeln ”Annan konst” är positivt, eftersom den inte medför lika många värdeladdade konnotationer som ”Outsiderkonst” skulle ha gjort. Fokus läggs därmed inte, i alla fall inte uttalat, på det galna och förryckta.

I utställningen ingår ett flertal verk som definitivt får besökaren att höja på ögonbrynet. Jacob Friis charmiga ”Bin Laden” är en av dessa. Den fruktade massmördaren har förvandlats till en leksaksliknande gubbe med jättelikt huvud. Även om han är beväpnad, ter han sig riktigt gullig. Osäkerheten som ändå skapas i mötet med denna figur har möjligtvis även någonting att göra med utställningskontexten: detta verk är inte skapat av en cool och upphaussad konstnär á la Dinos Chapman, till exempel, och därmed börjar man fundera på syftet bakom. Är detta kanske inte ironi? Och om det är ironi, är det inte lite väl barnsligt? Hur vet vi att Friis inte stödjer talibaner, på riktigt? Samma sak gäller Einar Swedins ”Förintelsen”. En platt målad Hitler huserar i någonting som ser ut som ett chockgrönt koncentrationsläger. Bakom och bredvid honom arkebuseras människor, i en ugn steks en människa. Det liknar en barnmålning med ett osedvanligt skrämmande motivval. Dessa verk och de reaktioner dessa framlockar känns betydligt mer spännande än den typiska postmodernistiska sarkasmen vi har blivit matade med evinnerliga gånger.

annan_leinoNaturromantiken får vara med på flera hörn, främst i form av djur. Stora björnar i trä vrålar på ett trovärdigt sätt och rådjur och vildkatter blickar skyggt och förskräckt. Urpo Koskelas ”Kanin” är en given favorit, både grotesk och bedårande. Eila Leinos vedliknande dockor bär på någonting mytiskt. De är som ikoner för en hednisk religion vi inte vet någonting om. I många fall kan inte konsten beskådas på plats – kanske var skulpturerna för skrymmande eller ansågs vara mer passande i sin ursprungliga miljö – de har i stället dokumenterats med hjälp av fotografier. Några av de mest rikligt representerade i detta fall måste vara Veijo Rönkkönens figurer. Här får vi ta del av ett gytter av skulpturer, utplacerade i en finsk, grönskande fauna. Några av dem ser ut att delta i ett krävande gymnastikpass, andra verkar uppslukade i en backanalliknande ceremoni, med erotiska undertoner. Hans verk bär liksom Leinos dockor på en gåtfull spänning. De är fascinerande och otäcka på samma gång.

När jag slutligen lämnar utställningen, är det inte utan en viss lättnad. Sällan blir man överrumplad av så många intryck under en ”vanlig” konstrunda. Det är märkligt att konst, som i många fall kanske inte skulle betraktas som ”legitimerad”, kan ha en sådan omvälvande effekt. Men efter ett tag börjar jag ifrågasätta om detta verkligen är sant, för här dominerar det maniska och det kufiska, i verk som tycks ha kommit till under en våldsam kreativitetsprocess. Detta är klassiska uttryck för outsidern, som än lever kvar och frodas i den samtida och mer ”etablerade” konstnärssjälen. De pastellfärgade blomstermålningarna i utställningen är få – och det är lite synd. Kanske är synen på ”annan konst” fortfarande laddad med föreställningar som är svåra att frångå. Och mycket möjligt är det så vi vill ha det. ”Annan konst” är ett underhållande och sevärt projekt, även om det inte fullständigt förverkligar sprängningen av områdets uppstagade ramar.

Bilder (uppifrån och ned): Veijo Rönkkönen, Eina Leino

Adress: Götaplatsen

2009-04-16 Sara Arvidsson (text), Göteborgs konstmuseum (foto)

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.