ID:I Galleri, Stockholm: Alexander Mood (29/5-14/6)

Vad är konst, vad är ord och vad är språk? Detta kan vi diskutera hur många gånger som helst och varje gång läggs något till som breddar uppfattningen. Alexander Mood undersöker språket och utopin i sin utställning ”Meningen är förlorad”. Hur vet vi att vi når fram eller att språket lyckats förmedla vad vi ville säga och tänkte? Är språket i realiteten ett hinder för språket? 12 olika personer ger i hörlurar hängande från taket sin version av en utopisk framtid. Det är intressant att lyssna till hur svårformulerad och motstridig utopin är. En person anser att i en utopisk tillvaro blir man respekterad och accepterad och det är väl ett möjligt mål får man hoppas? En annan tycker att man i ett utopiskt samhälle ska kunna odla grönsaker på balkongen, bo i runda hus och inte ha politiker. ”Vem vill springa runt i ett paradis hela dagarna och ha tråkigt”, säger en tredje person som i sin berättelse ifrågasätter hur lyckligt ett utopiskt liv kan vara. Utopin blir vid ett närmare granskande problematisk. Inte bara för den roll den spelat i 1900-talets katastrofer utan mer beroende på att de idéer om ett samhälle som är bra för alla verkar ha sinat. Har idealen fått vika undan för en krass realitet och desillusion? I ett samhälle där det handlar mest om att spela sina kort rätt och hålla ett bra pokerfejs är utopin kanske till och med besvärlig. Gemensam nämnare för berättelserna är svårigheten att formulera vad som är utopiskt utan att hamna i någon form av dystopi. Skulle kanske en utopisk tillvaro vara att inte behöva ordet som språk? Fotografierna av ord skrivna med en ljusstråle blir ett bildligt bevis för hur föränderliga och svårfångade orden kan upplevas. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Galleri Andersson Sandström: Umeå Konsthögskola (27/5-14/6)

Konsthögskolan i Umeå skaffade sig under mitten av 1990-talet ett renommé som en av landets mest egensinniga och mentalt vidöppna konstnärliga utbildningar. En stor del av förtjänsten hade konstnären Stig Sjölund, då professor vid konsthögskolans. Hans erfarenhet av relationell estetik och den amerikanska västkustkonstens tillbakalutade filosofi gjorde Umeå till ett Mecka för alla som betraktade konsten som ett vidsträckt fält för socialt experimenterande. En hel del vatten har emellertid flutit under broarna sedan dess. Elin Wikström, som nu är professor i Umeå, har i viss mån förvaltat och vidarefört det sjölundska arvet, men utifrån helt nya förutsättningar. Dessutom är det ju numera ett faktum att "Umeåmodellen" (om en sådan kan sägas ha existerat) numera har sina utlöpare även på andra av landets konsthögskolor. Därför är det inte förvånande att dagens avgångselever från konsthögskolan i Umeå uppvisar större samstämmigheten med eleverna vid de andra konsthögskolorna än med någon idag ganska diffus Umeåtradition. Det är med andra ord mångfalden som placerat sig i högsätet. Den socialt orienterade, undersökande inriktningen representeras av Fanny Carinasdotter, som omsorgsfullt dokumenterat mer eller mindre kryptiska personliga budskap i stadsrummet, och Mattias Ericsson, som med lika stor systematik låtit dokumentera den egna vardagen med garanterat obefintlig ambition att skapa bilder med ett övertygande estetiskt innehåll. Fotokonst av ett diametralt motsatt slag bjuder Jan Tore Jensen på. Hans bilder av en ensam ung man i olika situationer skildrar med en avsiktligt hög dos av övertydlighet efterdyningarna av en smärtsam separation. Spåren av en separation - visserligen naturlig, men inte mindre kännbar - ryms i Emma Petterssons små målningar av alla hus som hon bott i (bilden). Perspektivet utifrån och avsaknaden av människor i bildrummet förmedlar känslan av distans och oåterkallelig förlust. Många av verken i Umeåelevernas utställning handlar på ett eller annat sätt om identitet, den egna eller samhällets. Allra mest paradoxalt och genomlyst blir detta sökande i Carl-Erik Engqvists verk "Self Bot System". Engqvist har byggt en robot, som nyfiket fixerar utställningsbesökarna med sin artificiella blick. När en individ "fångats in" levererar roboten en djupsinnig utsaga om jaget, genererad från det slumpvisa urvalet ur två olika texter som behandlar ämnet. Det är inte svårt att hysa en viss medkänsla för den talträngda roboten, som glatt filosoferar utan anspråk på att få sina sentenser motsagda eller besvarade. (Adress: Hälsingegatan 43)

Krets, Malmö: Matthew Feyld (9/5 - 7/6)

Krets fortsätter sin vana trogen att breda Malmös konstscen. Även om detta är långt ifrån den mest spännande utställningen som visats i det lilla galleriet på Kristianstadsgatan, så är kanadensaren Matthew Feylds utställning värd ett besök. Feylds bilder är naiva, avskalade, med uttryckslösa figurer. Det är rätt tydligt att han kommer från graffititraditionen med tydligt avgränsade ytor och ett bildspråk som är slagkraftighet och som verkar direkt. Men det är ingen slagkraftighet som propagerar ett budskap även om bilderna bär en form av berättande. Det finns ingen heller någon tydlig linje mellan de olika motiven eller någon klar avsikt i bilderna. På den ena bilden ser man ett uttryckslöst mansansikte avbildat rakt framifrån, på en annan en fruktskål. Den tredje visar ett par klumpiga händer med smala fingrar som vävs samman. Nästa bild bygger på en absurd situation eller föreställer bara en absurd figur. Titlarna för inte heller bilderna vidare. Här finns inga kontemplativt eller filosofiska ambitioner, men man har i alla fall fått en stund med ett leende på sina läppar, även om det sitter lite snett. För trots glättigheten i bilderna så är även svarta heltiden närvarande. (Adress: Kristianstadgatan 16)

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm: Johanna Karlsson (28/5-28/6)

Johanna Karlssons känsla för naturens innersta rottrådar är utan jämförelse i samtida svensk konst. Alltsedan debuten har hon omsorgsfullt och konsekvent arbetat med att utforska den materialitet som ligger bakom vår naturuppfattning. Genom att bygga naturen för hand frilägger hon aspekter av en omgivning vi vanligtvis tar för given, och som vi knappast ägnar en tanke. Men hennes skulpturer och teckningar av natur har med tiden fått an allt starkare närhet till människan. Nu tar hon steget fullt ut, och skapar naturdioramor i miniatyr, där spåren av människans framfart nästan kan anas i skepnaden av en långs driven förstörelse. Landskapen hon bygger upp tycks hämtade från tiden för den yttersta domen, samtidigt som varenda detalj skulle ha kunnat iakttas i vilken skogsbacke som helst. Tankarna går till de gamla romantikernas föreställning om naturen som en spegling av människans sinnestillstånd, men i Johanna Karlssons tappning blir metaforiken högst fysiskt påtaglig och ångande av jordig fuktighet. En av årets hittills bästa utställningar, kort och gott. (Adress: Fredsgatan 12)

Magasin 3, Stockholm: Johan Grimonprez (28/3-7/6)

Få personer har som Alfred Hitchcock kommit att förknippas med den tid vi numera slarvigt refererar till som ”det kalla kriget”. Hitchcocks filmer är i och för sig tidlösa klassiker, men de föddes i en tid när den destruktiva rivaliteten mellan andra världskrigets segrarmakter USA och Sovjetunionen angav tonläget i såväl den globala politiken som kulturproduktionen. Den belgiske konstnären Johan Grimonprez film ”Double Take” är lika lång som en normal spelfilm, men den är ett intrikat collage i dubbelexponeringens anda där klipp från det kalla krigets dagsaktuella verklighet samsas med framträdanden av skräckmästaren Hitchcock (som ju besatt den säregna egenskapen att kunna prata om vädret på ett sätt som fick budskapet att sända kalla kårar utefter ryggraden hos titarna). Filmen är inspirerad av en novell av Jorge Luis Borges, som har skrivits om av författaren Tom McCarthy på ett sätt som gör det möjligt för Hitchcock att möta sig själv. Verket är en sällsam resa i den västerländska efterkrigskulturens delvis absurda värld, samtidigt som den ställer frågor om konstens och massmediernas roll i en tid när gränsen mellan fiktion och verklighet blir allt tunnare. (Adress: Frihamnen)

Nordiska Akvarellmuseet: Elsa Beskow (1/5-13/9)

Har Elsa Beskows bilderböcker något att säga även till dagens barn? Denna fråga ställs i samband med den påkostade Beskowutställningen på Nordiska Akvarellmuseet. Vi kan inte annat än att medge att visst håller damens teckningar än. Personporträtten känns ovanligt fräscha för att vara så pass gamla, och teckningarna är utsökt genomförda och färgsatta. ”Tomtebobarnen”, ”Hattstugan”, ”Solägget”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” är bara några av de berättelser som presenteras. Istället för att visa bilderna som "konstverk" vanligtvis visas – alltså särskilda och oberoende – har man klokt nog valt att hänga illustrationerna gruppvis och med en någorlunda kronologisk berättartaktik. Därigenom kan man också till viss del följa böckernas berättelseförlopp. Elsa Beskow var så mycket mer än en tecknare, hon var även en berättare av rang. Detta syns tydligt i hur skickligt hon fångar ansiktsuttryck och gester, ibland tycks den förklarande texten nästan överflödig, men välkomnas då den är så vackert formad och gracil. Ofta dyker djur upp: råttor agerar som hästar, grodor kluckar glatt. Stämningen är psykedelisk. I favoritteckningarna från boken ”Blomsterfesten i täppan”, 1914, har barn och vuxna muterats med grönsaker, bär, blommor och allehanda växter. Huvuden med rädistoppar, styvmorsviolsdonnor, en läskig nässelman och mycket mer trängs i denna makalöst granna teckningsserie. Alice i underlandet kan slänga sig i väggen! Vad som gör Beskows skapande så övertygande är att hon vågar sig in på fantasins vägar, samtidigt som hon aldrig lämnar den verkliga världen och dess begränsningar. Igenkännandet gör det fantastiska oändligt mycket mer intressant och glädjande. (Adress: Södra Hamnen 6, Skärhamn)

Kulturhuset, Stockholm: Lovisa Ringborg (28/3-2/8)

Fotografiet och måleriet har alltsedan 1800-talet närt ett speciellt förhållande till varandra. Samtidigt som de konkurrerat med varandra om att vara mediet med tolkningsföreträde när det gäller att skildra verkligheten har fotografer och målare inspirerats av varandras verk och arbetssätt. Lovisa Ringborg har druckit djupt ur den källa som springer fram ur Caravaggios och Goyas bildvärldar. Ringborg excellerar i att skapa ett ljusdunkel med omisskännelig karaktär av barockmåleri, men hennes motivval är inte traditionella, trots att hon uppenbarligen inte är tappad bakom en vagn när det gäller förståelsen av barockens symbolspråk. Men det är nog snarare filmaren Peter Greenaways tolkning av barocken än originalet hon refererar till. En väg som leder in i halvdunklet mellan prunkande buskar, en man som sitter bortvänd från kameran, stirrande in i tomheten, lindebarn liknande fjärilslarver - Ringborg skildrar ett tillstånd som föregår moralen och därmed formuleringen av ett symbolsystem. Hon examinerades från Högskolan för fotografi i Göteborg förra året, men är redan en av våra mest intressanta unga fotokonstnärer. Missa inte denna lilla men naggande goda utställning! (Adress: Sergels torg)