| Bonniers konsthall, Stockholm: Ann-Sofi
Sidén (29/8-12/10) Knappt
har konstsäsongen kommit ur starblocken så levererar
Bonniers konsthall en magsopare som man sent skall glömma.
Ann-Sofi Sidéns nya videoinstallation ”Vid sidan om”
är nämligen av den karaktären. Sidén tillhör
den kategori internationellt verksamma konstnärer som har förmågan
att skapa och hålla ihop en hel installation byggd på
rörliga bilder, något som är betydligt svårare
än vad man kunde tro. Det går nämligen inte att
enbart förlita sig på tekniken, dramaturgin och presentationen
måste också fungera. Tidigare har hon ibland tenderat
att driva komplexiteten lite väl långt, vilket gjort
installationerna lite snåriga och svårsmälta. Men
”Vid sidan om” är lika knivskarp som explicit i
sitt budskap. Installationen är byggd kring den kuvösliknande
box som finns på somliga tyska sjukhus, och dör ofrivilliga
mödrar kan lämna sina nyfödda, anonymt och utan att
riskera efterräkningar. Fenomenet har väckt debatt i Tyskland,
men är kanske förståeligt mot bakgrunden av de spädbarnsmord
som nyligen skakat det tyska samhället. Ann-Sofi Sidén
delar sin installation i två halvor, som förenas framför
luckan till boxen: å ena sidan följer vi den unga kvinnan
på väg att överlämna sitt barn, å den
andra sjukhuspersonalen som rutinmässigt tar hand om den nyfödda.
Bildflödet är effektivt, närmast orkestrerat, och
moralismen lyser med sin frånvaro. Samtidigt är det omöjligt
för betraktaren att slita sig från den miniatyrvärld
verket formar. En videoinstallationsklassiker i vardande –
tveklöst! (Adress: Torsgatan 19)
Anders Olofsson |
| Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Annika
Larsson (28/8-21/9) Annika
Larsson är en av våra mest framgångsrika unga videokonstnärer,
med en lång rad internationella utställningar på
sitt CV. Hennes filmer brukar kännetecknas av en laddad stämning,
effektiv klippteknik och ett suggestivt soundtrack. I sitt nya verk
”Dolls” återknyter hon till teman som funnits
med i hela hennes produktion, och som har att göra med relationen
mellan individ och kollektiv, frihet och fångenskap, förtryckare
och förtryckt. En central roll spelas ofta av själva den
miljö i vilken skeendet utspelar sig, scenen som också
symboliserar samhällsstrukturens mer repressiva sidor. I ”Dolls”
möter vi en grupp män där några av dem turas
om att inta rollen som ”docka”. ”Dockans”
uppgift är att försöka bemästra vardagliga sysslor
med antingen skridskor, slalompjäxor eller spikskor på
fötterna, allt mot bakgrunden av en ishockeyrinkliknande spelplan.
Under dessa förutsättningar blir enbart en så enkel
sak som att hälla upp en kopp kaffe till en idrottslig prestation.
Larsson leker med våra föreställningar om kontroll
och roller, hela tiden med en kylig humor. Hantverket är det
nu som tidigare inget fel på, och Sean McBrides soundtrack
är närmast fulländat. Ändå saknas något
av den kulturkritiska svärta som Larsson tidigare hanterat
på ett så kreativt sätt. Nu är den tekniska
uppvisningen oklanderlig, men nerven och engagemanget har mattats.
Sevärt, likväl. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)
Anders Olofsson |
| Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Anders
Sletvold Moe (28/8-5/10) ”Less
is more” lyder ett berömt uttalande från den legendariske
arkitekten Ludwig Mies van der Rohe. För honom var devisen
ett argument för att försvara formens renhet mot alllehanda
försök till stilblandning och uppluckring. Men inom konsten
har ”Less is more” blivit detsamma som att reducera
formspråket så långt det någonsin är
möjligt. För somliga har denna process blivit mer eller
mindre ett självändamål och en övning i konsten
att närma sig intet utan att helt förfalla till självutplåning.
Ett skandalomsusat exempel på detta är Martin Creeds
Turner-prisutställning 2001, där han helt sonika lät
konstverket bestå av ljuseet som slogs av och på i en
tom utställningslokal. Anders Sletvold Moe är inte villig
att gå fullt lika långt. Den främsta orsaken till
detta är att han inte – som Creed – arbetar konceptuellt,
utan har djupa rötter i ett arkitektoniskt sätt att betrakta
konsten. Han gör små, precisa ingrepp i gallerirummet:
låter färgen simulera skugga, bygger halvt in en minimalistisk
målning i väggen och öppnar en tunnel genom väggen
för dagsljuset att ”måla” igenom. Sletvold
Moes konst kan liknas vid en visuell viskning, lågmäld
men tydlig i sitt budskap. (Adress: Gävlegatan 12 B)
Anders Olofsson |
| Wetterling Gallery, Stockholm: Robert Rauschenberg
(22/8-13/9) Det
vilar något magiskt över en konstnärs sista verk.
Men hur mycket som beror på själva verket, och hur mycket
som kan hänföras till det faktum att det handlar om just
den sista pärlan på ett livslångt pärlband,
det är osagt. Vi har alltid en tendens att skriva historien
i ett backspegelsperspektiv, vilket är högst mänskligt.
Men med Robert Rauschenbergs sista svit grafiska blad, "The
Lotus Series", är det ändå något speciellt.
Ursprunget till bilderna kan man finna i ett antal fotografier från
en resa som Rauschenberg företog i Kina i mitten av 80-talet.
Sedan blev de liggande, liksom i tyst väntan på att komma
till användning. När detta tills lut skedde blev resultatet
desto mer anmärkningsvärt. Kompositionsmässigt och
i färgton är "The Lotus Series'" lika mästerlig
som många av Rauschebergs tidigare verk. Men denna gång
finns där en osedvanligt osentimental saklighet och förmåga
att hitta myriader av vilopunkter i de ensklida detaljerna. Man
kan förstås spekulera nästan i det oändliga
kring symboliken som omger de ständigt återkommande Lotusblommorna,
men det är alls inte nödvändigt att hänge sig
åt denna form av visuell exeges. Skärvorna av den rena
vardagen, de målade linjerna i gatans asfalt, kablarna som
hänger från en husfasad eller skocken av parkerade cyklar
- alltsammans berättar om ett konstnärskap och en konstnär
som blickat in mot sig själv och funnit att alla pusselbitarna
till sist hamnat på rätt plats. (Adress: Kungsträdgården
3)
Anders Olofsson |
| Konstnärshuset, Stockholm: Hanna Beling
(21/8-21/9) Vart
tog de vägen? Alla de små gnagarlika hundarna som Stureplans
förhoppningsfulla Paris Hilton-lookalikes transporterade omkring
i sina spatiösa Gucci-väskor för något år
sedan. Plötsligt var hundarna (nästan) helt borta. Finns
det en andrahandsmarknad för de små stackarna, eller
har de drabbats av ett öde alltför skrämmande för
att beskrivas här? Hos Hanna Beling kommer emellertid jyckarna
- och andra mer eller mindre marginaliserade djur - åter till
heders. I utställningen "Bestiarium" låter
hon oss med hjälp av vax och silikon möta gorillaungen
Enzo, vildsvinsungen, chihuahuan och andra individer ur djurriket
som vanligvtis är föremål för människornas
forskande blick. I Belings händer har de fått sin upprättelse,
och betraktar oss med glänsande, gåtfulla ögon samtidigt
som de försetts med olika smyckestenar. Beling förbinder
på så sätt djurens värld med människornas
böjelse för new age och det ockulta. Civilisationen och
icke-civilisationen relativiseras, och plötlsigt är det
inte längre så självklart vem som egentligen är
skapelsens krona. Hanna Belings skulpturaal hantverk är gediget,
och formspråket lagom utflippat för att man skall lämna
utställningen med en gnagande känsla av att åtminstone
ett par av ens fördomar fått pyspunka. (Adress: Smålandsgatan
7)
Anders Olofsson |
| Galleri Mejan, Stockholm: Kim Rosendahl
& Michelle Marie Roy (3/8-6/8) Galleri
Mejan brukar visa korta utställningar med unga konstnärer
knutna till framför allt Kungl. Konsthögskolan. Det är
ett rum för experimenterande, där man också kan
utforska nya sidor av det egna spirande konstnärskapet. Kim
Rosendahls och Michelle Marie Roys rekordkorta utställning
– den håller bara på 4 dagar – är väl
värd ett besök. Utställningen består i huvudsak
av två videoverk (ett av dem i installationsformat), där
konstnärerna både arbetat tillsammans och stått
på egna ben. Det centrala verket i utställningen bär
titeln ”Pendulum”, och är ett verk om väntan
som medium. Vi ser en ung kvinna med ett tidlöst utseende i
en lika tidlös omgivning, i färd med att förbereda
sig för ett besök av någon – hon dukar i alla
fall fram en teservis för två som ett tecken på
detta. Långsamt sugs man som betraktare in i filmens rytm,
och trots att filmen inte är lång förmår den
göra den sakta framströmmande tiden närmast fysiskt
förnimbar. De långa tagningarna, speglingeffekterna och
små plötsligt uppdykande, oförklarliga detaljer
leder tankarna till bildmästare som Andrej Tarkovskij och Aleksandr
Sokurov. Vi befinner oss i ett utsträckt nu, där ett före
eller efter saknar relevans och där bilderna uppmuntrar oss
att ställa egna frågor än söka efter dolda
svar. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)
Anders Olofsson |
| Overgaden, Köpenhamn: “We Came
in Search of Immortality, but Found Reality” (28/6-17/8)
Vi
kliver in i ett strikt välordnat kontorslandskap för att
sedan gå in i en tunnel som börjar i vitt och slutar
i svart. I rummet innanför möts vi av vrål, skräck,
och sexleksaker som anspelar på undergivenhet. Den psykologiska
retoriken känns igen, en spirituell frigörelse där
det välpolerade yttre jaget ställs mot det smutsiga inre,
svarta, förbjudna jaget. Denna välkände metaforiska
rumsbyggnad bryts dock snabbt i konstnärsgruppen Golden Enterprises
sommarutställning på Overgaden. I utställningstexten
förklarar Golden Enterprise att det är helt OK att bli
förvirrad av utställningen och utställningstexten.
Men det mänskliga tänkandet präglat av att finna
logik i alla sammanhang och så går också att göra
här. Verken är av väldigt skild art, samtidigt som
de bildar en sammanhållen enhet, egenkänningsfaktorn
klyvs av en ny logik. I utställningstexten beskriver gruppen
hur de inspirerats av Aljando Jodorowskys film ”The Holy Mountain”.
Man diskuterar färgens betydelse. I texten berättar man
också om Overgadens lokalens tidigare användning som
tryckeri; de spår som finns i Golden Enterprises egna lokales
förflutna som paintballlokal i form av övermålade
färgkladdar. Här finns också ett samtal mellan gruppen
och curatorn Nahum Gardner om galenskap och mystik som metod för
att komma förbi medvetandets begränsningar för konsten.
Och det är också här någon stans man hittar
en röd tråd för utställningen – ett utökande
av medvetandet. Verket man först möts av på Overgaden
är en film där de söker framtiden i det så
kallade framtidslandet Sydkorea. I filmen finns en lek med fjärdedimensionen
och en diskussion om språket man använder för att
beskriva framtiden, med slutsatsen att vi inte kommer närmare
den än där vi är nu. Myt, realiteter och nya sätt
att se på omgivningen blandas här till en enda soppa,
allt är lik märkligt som alltid, konkret och fullständigt
obegripligt. (Adress: Overgaden Neden Vandet 17)
Per Brunskog |
| Ljungbergmuseet, Ljungby: ”Portræt
nu!” (7/6-31/8) En
porträttutställning som bygger på salongskonceptet,
det vill säga en jurybedömd utställning låter
ganska mossigt. Att utställningen dessutom innehåller
runt 70 verk av lika många konstnärer får en inte
att höja förväntningarna. Men efter en rundvandring
i salarna är det just den mix av stilar och det otrendiga temat
som får mig att gå igång. Här krockar och
tydliggörs konstsyner och olika lokala strömningar från
nordens olika hörn. ”Portræt nu! – samtida
nordiska porträtt”, är initierad av Nationalhistoriske
Museum på Fredriksborg i Köpenhamn och bygger på
det nyinstallerade Bryggare J C Jacobsens porträttpris. Förstapristagaren
Sonja Lillbæk Christensen verk, den arton minuter långa
DVD:n ”On a slow boat to China” är ett av de verk
som mest oförutsägbart förhåller sig till begreppet
porträtt. Det är en filmbetraktelse av ett antal män
som fördriver sina dagar på ett öde mellanområde
i Sydhavn, Köpenhamn. Männen verka inta vara uteliggare
som bor på platsen, de bara fördriver sina dagar här.
Dessa män är iakttagna på avstånd av ett berätta
Jag; ett berätta Jag som är verkets verkliga porträtt.
Jaget och de iakttagna männen framstår som lika överblivna
som platsen där de befinner sig, de utgör och befinner
sig i ett mellanrum mellan olika existeranden. Utställningen
innehåller också ett antal mycket traditionella porträtt
och ett flertal verk där man främst verkat vilja experimentera
med begreppet utan att verkligen vågat bryta med traditionen.
I sin helhet skulle utställningen bli mycket mer smakfull om
antalet verk reducerats till hälften. Men som tur är har
man avstått från detta. Det är en utställning
som vågar går emot vad som är rätt inom samtidskonsten,
även om flera av verk faller in inom detta kriterium; en utställning
som är mindre rätt än tråkig. (Adress:
Strandgatan, Ljungby)
Per Brunskog |
| Galleri Ikon, Stockholm: Paulina Persson
& Sarah Bolmsten (8/7-20/7) Fotokonstens
bana beskriver en säregen kurva. 1800-talets fotopionjärer
började med att söka imitera dåtidens genremåleri.
Senare – i takt med att kamerorna blev mindre och lättare
att transportera – kom fokus att avlägsna sig från
ateljéinteriörerna till den råa och ibland även
poetiska verklighet som måleriet aldrig brytt sig om att fånga
i någon större utsträckning. Nu har fotokonsten
delvis tagit sig varvet runt, och inspirationen kommer återigen
från den klassiska konsten. Paulina Persson och Sarah
Bolmsten har, som många andra konstfotografer, en bas
i modefotografiet, i deras fall ett ganska avskalat och stramt bildskapande.
Nu ställer de ut projektet ”Heavens & Earths”,
ett konstprojekt som vilar i avspänd närhet till det impressionistiska
måleriet. Paulina Persson avbildar molntäcken ovanifrån
med en avsiktlig oskärpa som gör att igenkännandet
omintetgörs och vi snarare befinner oss inför bilderna
av ett flyktigt tillstånd, halvvägs mellan det materiella
och det immateriella (bilden till vänster). Även Sarah
Bolmsten arbetar med flyktigheten som medium: hon projicerar landskapsfoton
på rökridåer och tar bilderna precis innan motivet
bokstavligt talat försvinner upp i rök (bilden på
förstasidan). Världen framstår som precis så
instabil man ibland får intryck av att den verkligen är.
Perssons och Bolmstens projekt tar inte ut några stora svängar,
utan fokuserar på den fotografiska bilden som katalysator,
som instrument för att göra oss medvetna om egenheterna
hos vårt seende. Där ryms också ett stycke vardagspoesi
som inte skall underskattas. (Adress: Skånegatan 81)
Anders Olofsson |
| Kulturhuset, Stockholm: Gunnar Smoliansky
(13/6-14/9) Få
tekniska nymodigheter har som fotografiet kastat den stora världen
in i våra egna små privata sfärer. Med fotografiets
hjälp blev det plötsligt möjligt att med stor trovärdighet
berätta om sällsamma och fjärran händelser och
platser utan att ta hjälp av språket. Men det finns fotografer
som arbetar i rakt motsatt riktning, som i stället söker
det odramatiska, ickespektakulära och det som för det
mesta passerar oss utan att upptäckas. Gunnar Smolianskys stora
sommarutställning på Kulturhuset är ett vittnesbörd
om hur en sådan fotograf arbetar. Smoliansky arbetar inte
programmatiskt och bygger inga fotografiska projekt. Han finns på
plats med sin kamera, som han riktar mot människor, föremål
och situationer som alla har det gemensamma att de är halvt
osynliga i stadens stora rum. Solljuset som speglar sig i vattenpussarna
på en öde gata, bilarnas hjulspår i en vintrig
rondell, en ärrad husfasad – alltsamman är delar
av berättelser om den scen som vi människor agerar på.
Och oftast är det inte oss som huvudpersoner han porträtterar,
utan de spår vi avsätter i vår närmiljö.
Det är en fotokonst som hittar universum i en glasskärva.
För dem som undrar över hur dagens fotografer erövrade
sina uttrycksmedel bekräftar ett besök på Kulturhuset
Gunnar Smolianskys enorma betydelse. (Adress: Sergels torg)
Anders Olofsson |
|