Knappt har konstsäsongen kommit ur starblocken så levererar Bonniers konsthall en magsopare som man sent skall glömma. Ann-Sofi Sidéns nya videoinstallation ”Vid sidan om” är nämligen av den karaktären. Sidén tillhör den kategori internationellt verksamma konstnärer som har förmågan att skapa och hålla ihop en hel installation byggd på rörliga bilder, något som är betydligt svårare än vad man kunde tro. Det går nämligen inte att enbart förlita sig på tekniken, dramaturgin och presentationen måste också fungera. Tidigare har hon ibland tenderat att driva komplexiteten lite väl långt, vilket gjort installationerna lite snåriga och svårsmälta. Men ”Vid sidan om” är lika knivskarp som explicit i sitt budskap. Installationen är byggd kring den kuvösliknande box som finns på somliga tyska sjukhus, och dör ofrivilliga mödrar kan lämna sina nyfödda, anonymt och utan att riskera efterräkningar. Fenomenet har väckt debatt i Tyskland, men är kanske förståeligt mot bakgrunden av de spädbarnsmord som nyligen skakat det tyska samhället. Ann-Sofi Sidén delar sin installation i två halvor, som förenas framför luckan till boxen: å ena sidan följer vi den unga kvinnan på väg att överlämna sitt barn, å den andra sjukhuspersonalen som rutinmässigt tar hand om den nyfödda. Bildflödet är effektivt, närmast orkestrerat, och moralismen lyser med sin frånvaro. Samtidigt är det omöjligt för betraktaren att slita sig från den miniatyrvärld verket formar. En videoinstallationsklassiker i vardande – tveklöst! (Adress: Torsgatan 19)

Annika Larsson är en av våra mest framgångsrika unga videokonstnärer, med en lång rad internationella utställningar på sitt CV. Hennes filmer brukar kännetecknas av en laddad stämning, effektiv klippteknik och ett suggestivt soundtrack. I sitt nya verk ”Dolls” återknyter hon till teman som funnits med i hela hennes produktion, och som har att göra med relationen mellan individ och kollektiv, frihet och fångenskap, förtryckare och förtryckt. En central roll spelas ofta av själva den miljö i vilken skeendet utspelar sig, scenen som också symboliserar samhällsstrukturens mer repressiva sidor. I ”Dolls” möter vi en grupp män där några av dem turas om att inta rollen som ”docka”. ”Dockans” uppgift är att försöka bemästra vardagliga sysslor med antingen skridskor, slalompjäxor eller spikskor på fötterna, allt mot bakgrunden av en ishockeyrinkliknande spelplan. Under dessa förutsättningar blir enbart en så enkel sak som att hälla upp en kopp kaffe till en idrottslig prestation. Larsson leker med våra föreställningar om kontroll och roller, hela tiden med en kylig humor. Hantverket är det nu som tidigare inget fel på, och Sean McBrides soundtrack är närmast fulländat. Ändå saknas något av den kulturkritiska svärta som Larsson tidigare hanterat på ett så kreativt sätt. Nu är den tekniska uppvisningen oklanderlig, men nerven och engagemanget har mattats. Sevärt, likväl. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

”Less is more” lyder ett berömt uttalande från den legendariske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe. För honom var devisen ett argument för att försvara formens renhet mot alllehanda försök till stilblandning och uppluckring. Men inom konsten har ”Less is more” blivit detsamma som att reducera formspråket så långt det någonsin är möjligt. För somliga har denna process blivit mer eller mindre ett självändamål och en övning i konsten att närma sig intet utan att helt förfalla till självutplåning. Ett skandalomsusat exempel på detta är Martin Creeds Turner-prisutställning 2001, där han helt sonika lät konstverket bestå av ljuseet som slogs av och på i en tom utställningslokal. Anders Sletvold Moe är inte villig att gå fullt lika långt. Den främsta orsaken till detta är att han inte – som Creed – arbetar konceptuellt, utan har djupa rötter i ett arkitektoniskt sätt att betrakta konsten. Han gör små, precisa ingrepp i gallerirummet: låter färgen simulera skugga, bygger halvt in en minimalistisk målning i väggen och öppnar en tunnel genom väggen för dagsljuset att ”måla” igenom. Sletvold Moes konst kan liknas vid en visuell viskning, lågmäld men tydlig i sitt budskap. (Adress: Gävlegatan 12 B)

Det vilar något magiskt över en konstnärs sista verk. Men hur mycket som beror på själva verket, och hur mycket som kan hänföras till det faktum att det handlar om just den sista pärlan på ett livslångt pärlband, det är osagt. Vi har alltid en tendens att skriva historien i ett backspegelsperspektiv, vilket är högst mänskligt. Men med Robert Rauschenbergs sista svit grafiska blad, "The Lotus Series", är det ändå något speciellt. Ursprunget till bilderna kan man finna i ett antal fotografier från en resa som Rauschenberg företog i Kina i mitten av 80-talet. Sedan blev de liggande, liksom i tyst väntan på att komma till användning. När detta tills lut skedde blev resultatet desto mer anmärkningsvärt. Kompositionsmässigt och i färgton är "The Lotus Series'" lika mästerlig som många av Rauschebergs tidigare verk. Men denna gång finns där en osedvanligt osentimental saklighet och förmåga att hitta myriader av vilopunkter i de ensklida detaljerna. Man kan förstås spekulera nästan i det oändliga kring symboliken som omger de ständigt återkommande Lotusblommorna, men det är alls inte nödvändigt att hänge sig åt denna form av visuell exeges. Skärvorna av den rena vardagen, de målade linjerna i gatans asfalt, kablarna som hänger från en husfasad eller skocken av parkerade cyklar - alltsammans berättar om ett konstnärskap och en konstnär som blickat in mot sig själv och funnit att alla pusselbitarna till sist hamnat på rätt plats. (Adress: Kungsträdgården 3)

Vart tog de vägen? Alla de små gnagarlika hundarna som Stureplans förhoppningsfulla Paris Hilton-lookalikes transporterade omkring i sina spatiösa Gucci-väskor för något år sedan. Plötsligt var hundarna (nästan) helt borta. Finns det en andrahandsmarknad för de små stackarna, eller har de drabbats av ett öde alltför skrämmande för att beskrivas här? Hos Hanna Beling kommer emellertid jyckarna - och andra mer eller mindre marginaliserade djur - åter till heders. I utställningen "Bestiarium" låter hon oss med hjälp av vax och silikon möta gorillaungen Enzo, vildsvinsungen, chihuahuan och andra individer ur djurriket som vanligvtis är föremål för människornas forskande blick. I Belings händer har de fått sin upprättelse, och betraktar oss med glänsande, gåtfulla ögon samtidigt som de försetts med olika smyckestenar. Beling förbinder på så sätt djurens värld med människornas böjelse för new age och det ockulta. Civilisationen och icke-civilisationen relativiseras, och plötlsigt är det inte längre så självklart vem som egentligen är skapelsens krona. Hanna Belings skulpturaal hantverk är gediget, och formspråket lagom utflippat för att man skall lämna utställningen med en gnagande känsla av att åtminstone ett par av ens fördomar fått pyspunka. (Adress: Smålandsgatan 7)

Galleri Mejan brukar visa korta utställningar med unga konstnärer knutna till framför allt Kungl. Konsthögskolan. Det är ett rum för experimenterande, där man också kan utforska nya sidor av det egna spirande konstnärskapet. Kim Rosendahls och Michelle Marie Roys rekordkorta utställning – den håller bara på 4 dagar – är väl värd ett besök. Utställningen består i huvudsak av två videoverk (ett av dem i installationsformat), där konstnärerna både arbetat tillsammans och stått på egna ben. Det centrala verket i utställningen bär titeln ”Pendulum”, och är ett verk om väntan som medium. Vi ser en ung kvinna med ett tidlöst utseende i en lika tidlös omgivning, i färd med att förbereda sig för ett besök av någon – hon dukar i alla fall fram en teservis för två som ett tecken på detta. Långsamt sugs man som betraktare in i filmens rytm, och trots att filmen inte är lång förmår den göra den sakta framströmmande tiden närmast fysiskt förnimbar. De långa tagningarna, speglingeffekterna och små plötsligt uppdykande, oförklarliga detaljer leder tankarna till bildmästare som Andrej Tarkovskij och Aleksandr Sokurov. Vi befinner oss i ett utsträckt nu, där ett före eller efter saknar relevans och där bilderna uppmuntrar oss att ställa egna frågor än söka efter dolda svar. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Vi kliver in i ett strikt välordnat kontorslandskap för att sedan gå in i en tunnel som börjar i vitt och slutar i svart. I rummet innanför möts vi av vrål, skräck, och sexleksaker som anspelar på undergivenhet. Den psykologiska retoriken känns igen, en spirituell frigörelse där det välpolerade yttre jaget ställs mot det smutsiga inre, svarta, förbjudna jaget. Denna välkände metaforiska rumsbyggnad bryts dock snabbt i konstnärsgruppen Golden Enterprises sommarutställning på Overgaden. I utställningstexten förklarar Golden Enterprise att det är helt OK att bli förvirrad av utställningen och utställningstexten. Men det mänskliga tänkandet präglat av att finna logik i alla sammanhang och så går också att göra här. Verken är av väldigt skild art, samtidigt som de bildar en sammanhållen enhet, egenkänningsfaktorn klyvs av en ny logik. I utställningstexten beskriver gruppen hur de inspirerats av Aljando Jodorowskys film ”The Holy Mountain”. Man diskuterar färgens betydelse. I texten berättar man också om Overgadens lokalens tidigare användning som tryckeri; de spår som finns i Golden Enterprises egna lokales förflutna som paintballlokal i form av övermålade färgkladdar. Här finns också ett samtal mellan gruppen och curatorn Nahum Gardner om galenskap och mystik som metod för att komma förbi medvetandets begränsningar för konsten. Och det är också här någon stans man hittar en röd tråd för utställningen – ett utökande av medvetandet. Verket man först möts av på Overgaden är en film där de söker framtiden i det så kallade framtidslandet Sydkorea. I filmen finns en lek med fjärdedimensionen och en diskussion om språket man använder för att beskriva framtiden, med slutsatsen att vi inte kommer närmare den än där vi är nu. Myt, realiteter och nya sätt att se på omgivningen blandas här till en enda soppa, allt är lik märkligt som alltid, konkret och fullständigt obegripligt. (Adress: Overgaden Neden Vandet 17)

En porträttutställning som bygger på salongskonceptet, det vill säga en jurybedömd utställning låter ganska mossigt. Att utställningen dessutom innehåller runt 70 verk av lika många konstnärer får en inte att höja förväntningarna. Men efter en rundvandring i salarna är det just den mix av stilar och det otrendiga temat som får mig att gå igång. Här krockar och tydliggörs konstsyner och olika lokala strömningar från nordens olika hörn. ”Portræt nu! – samtida nordiska porträtt”, är initierad av Nationalhistoriske Museum på Fredriksborg i Köpenhamn och bygger på det nyinstallerade Bryggare J C Jacobsens porträttpris. Förstapristagaren Sonja Lillbæk Christensen verk, den arton minuter långa DVD:n ”On a slow boat to China” är ett av de verk som mest oförutsägbart förhåller sig till begreppet porträtt. Det är en filmbetraktelse av ett antal män som fördriver sina dagar på ett öde mellanområde i Sydhavn, Köpenhamn. Männen verka inta vara uteliggare som bor på platsen, de bara fördriver sina dagar här. Dessa män är iakttagna på avstånd av ett berätta Jag; ett berätta Jag som är verkets verkliga porträtt. Jaget och de iakttagna männen framstår som lika överblivna som platsen där de befinner sig, de utgör och befinner sig i ett mellanrum mellan olika existeranden. Utställningen innehåller också ett antal mycket traditionella porträtt och ett flertal verk där man främst verkat vilja experimentera med begreppet utan att verkligen vågat bryta med traditionen. I sin helhet skulle utställningen bli mycket mer smakfull om antalet verk reducerats till hälften. Men som tur är har man avstått från detta. Det är en utställning som vågar går emot vad som är rätt inom samtidskonsten, även om flera av verk faller in inom detta kriterium; en utställning som är mindre rätt än tråkig. (Adress: Strandgatan, Ljungby)

Fotokonstens bana beskriver en säregen kurva. 1800-talets fotopionjärer började med att söka imitera dåtidens genremåleri. Senare – i takt med att kamerorna blev mindre och lättare att transportera – kom fokus att avlägsna sig från ateljéinteriörerna till den råa och ibland även poetiska verklighet som måleriet aldrig brytt sig om att fånga i någon större utsträckning. Nu har fotokonsten delvis tagit sig varvet runt, och inspirationen kommer återigen från den klassiska konsten. Paulina Persson och Sarah Bolmsten har, som många andra konstfotografer, en bas i modefotografiet, i deras fall ett ganska avskalat och stramt bildskapande. Nu ställer de ut projektet ”Heavens & Earths”, ett konstprojekt som vilar i avspänd närhet till det impressionistiska måleriet. Paulina Persson avbildar molntäcken ovanifrån med en avsiktlig oskärpa som gör att igenkännandet omintetgörs och vi snarare befinner oss inför bilderna av ett flyktigt tillstånd, halvvägs mellan det materiella och det immateriella (bilden till vänster). Även Sarah Bolmsten arbetar med flyktigheten som medium: hon projicerar landskapsfoton på rökridåer och tar bilderna precis innan motivet bokstavligt talat försvinner upp i rök (bilden på förstasidan). Världen framstår som precis så instabil man ibland får intryck av att den verkligen är. Perssons och Bolmstens projekt tar inte ut några stora svängar, utan fokuserar på den fotografiska bilden som katalysator, som instrument för att göra oss medvetna om egenheterna hos vårt seende. Där ryms också ett stycke vardagspoesi som inte skall underskattas. (Adress: Skånegatan 81)

Få tekniska nymodigheter har som fotografiet kastat den stora världen in i våra egna små privata sfärer. Med fotografiets hjälp blev det plötsligt möjligt att med stor trovärdighet berätta om sällsamma och fjärran händelser och platser utan att ta hjälp av språket. Men det finns fotografer som arbetar i rakt motsatt riktning, som i stället söker det odramatiska, ickespektakulära och det som för det mesta passerar oss utan att upptäckas. Gunnar Smolianskys stora sommarutställning på Kulturhuset är ett vittnesbörd om hur en sådan fotograf arbetar. Smoliansky arbetar inte programmatiskt och bygger inga fotografiska projekt. Han finns på plats med sin kamera, som han riktar mot människor, föremål och situationer som alla har det gemensamma att de är halvt osynliga i stadens stora rum. Solljuset som speglar sig i vattenpussarna på en öde gata, bilarnas hjulspår i en vintrig rondell, en ärrad husfasad – alltsamman är delar av berättelser om den scen som vi människor agerar på. Och oftast är det inte oss som huvudpersoner han porträtterar, utan de spår vi avsätter i vår närmiljö. Det är en fotokonst som hittar universum i en glasskärva. För dem som undrar över hur dagens fotografer erövrade sina uttrycksmedel bekräftar ett besök på Kulturhuset Gunnar Smolianskys enorma betydelse. (Adress: Sergels torg)