<

Publicerad 03 juli 2012 Av I Recensioner Med 26085 Visningar

dOCUMENTA (13) i Kassel

Hur kan man sammanfatta en så omfångsrikt utställning som Documenta – ett av världens absolut största och mest betydelsefulla konstevenemang? Årets upplaga – den trettonde sedan 1955 – intar inte bara de traditionella konstinstitutionerna i Kassel som Fridericianum, Neue Galerie och documenta-Halle. Till stora delar är utställningen, som återkommer vart femte år, spridd över staden. Konst från hela världen visas i små och stora lokaler med olika karaktär och historisk bakgrund. Alltifrån biografer till klädaffärer, bibliotek och hotell används. Utställningen intar även några väldiga, övergivna lagerlokaler som ligger kring Kassels järnvägsstation, och i den lummiga barockparken Karlsaue finns ett femtiotal verk, utplacerade både på gräset och installerade i nybyggda trästugor. Utställningen innebär ett myller av tillfällen till återseenden av kända konstnärer och upptäckter av nya. Valen är närmast oändliga – ingen kan se allt. Dessutom pågår mindre versioner, som satteliter av huvudutställningen i Kassel, på tre platser runt om i världen: Kabul i Afghanistan, Alexandria och Kairo i Egypten och Banff i Kanada.

Den konstnärliga ledaren Carolyn Christov-Bakargiev liknar sin utställning vid en dans som frenetiskt ringlar sig genom Kassel. Hon vill se den som ett mikrokosmos som speglar världen – hela världen – och som utforskar inte bara människans levnadsvillkor och uttrycksmöjligheter, utan även djurens och växternas. Förutom konstnärer ingår därför olika vetenskapsmän som fysiker, biologer och genetiker. Den tegelstenstunga huvudkatalogen är fylld med texter och bilder från ett rikt urval av deltagarna, flertalet redan publicerade i små häften som en upptakt till Documenta. Christov-Bakargiev jämställer sin utställning som konstnärlig forskning relaterad till teori, med psykologi och konst- och språkvetenskap som självklara inslag. Det är ett inte ovanligt sätt för curatorer att presentera megautställningar liknande denna. Christov-Bakargiev vill diskutera samtiden, framtiden och historien – inte några små anspråk precis – men faktum är att utställningen lyckas göra just detta! Kontrasterande frågeställningar och förståelseformer existerar parallellt i utställningen, som vid några tillfällen fogats samman på ett sätt som bäst kan beskrivas som visionärt.

Christov-Bakargiev är intresserad Kassel som en plats med egna erfarenheter av och minnen från en krigssituation – större delen av staden raserades av bomber under andra världskriget – och hon relaterar den till några av dagens konflikthärdar, med Kabul som det viktigaste exemplet. Därför blir letandet efter konstverk ute på stan samtidigt en vandring bakåt i tiden till platser och händelser som fallit i glömska.

Ett verk som tydligt fångar upp dessa trådar är Susan Philipsz ljudinstallation som hörs över de bortre perrongerna på Kassels sömniga järnvägsstation. Hennes ”Study for strings” är ett återuppförande av ett verk av kompositören Pavel Haas, som mördades i Auschwitz. Från järnvägsstationen i Kassel skedde tre deportationer av judar till koncentrationslägren under kriget. Philipsz spröda bearbetning av Haas verk ljuder svagt och entonigt som ett slags upprättelse. Och blandar sig med stadens brus. Inte långt därifrån visas Clemens von Wedemeyers tredelade videoinstallation ”Muster” som med ett suggestivt filmspråk skildrar olika tidslager från det tidigare klostret Breitenau, strax utanför Kassel. Bland annat visas en iscensättning av befrielsen av klostret som under kriget hade använts som arbetsläger. Skickligt, och med små medel, beskriver von Wedemeyer hur händelserna rullas upp inför de amerikanska soldaternas avmätta ansikten.

Andra konstnärer koncentrerar sig på situationen idag. I parken Karlsaue visar Omer Fast sin nya film ”Continuity” som handlar om en ung soldat som hämtas av föräldrarna efter att ha varit i Afghanistan. Men saker är inte som de ser ut i början. Handlingen upprepas snart med en ny ung man som står och väntar vid stationen. Ett ruggigt relationsdrama med sexuella undertoner utvecklar sig, och genom filmiska referenser återger Fast livet som skådespel.

Christov-Bakargiev tycks medvetet ha sökt efter konstnärer som undersöker samband mellan olika historiska skeenden. Hon har lagt ut en mängd beställningar på nya verk – där det ibland går att misstänka en ganska hård styrning vad gäller innehållet. Det är naturligtvis ingen slump att flera verk diskuterar situationen i Egypten och framför allt i Afghanistan. På dessa politiskt instabila platser har seminarier hållits, med både ditresta och lokalt verksamma konstnärer, som alltså resulterat i konstverk. Exempelvis har Mariam Ghani från Kabul filmat varsin vandring genom två byggnader som delar liknande historiska förlopp – Fridericianum i Kassel och Dar ul-Aman-palatset i Kabul. Båda har bombats under olika krig, medan den ena byggnaden fortfarande är en ruin. Ghani visar interiörerna sida vid sida och gör skillnaderna mellan ländernas infrastruktur uppenbar med ett enkelt grepp. Brittiska Goshka Macuga har tvärtom lagt samman bilder från de två platserna till ett textilt collage, som med en häpnadsväckande svartvit skärpa breder ut sig högst upp i Fridericianum.

Christov-Bakargiev har använt fyra ledord, eller positioner för konstnärerna att inta, inför arbetet med Documenta – att stå på scenen, att dra sig tillbaka, att vara hoppfull och att vara under belägring. Lika mycket som hon knyter förhållningssätten till utställningens geografiska platser, menar hon att de karaktäriserar de utställda konstverken. I rotundan i Fridericianum – utställningens absoluta mittpunkt – har hon ställt samman ett fantasieggande och koncentrerat urval av disparata objekt från olika tider och platser. Genom en associativ process representerar föremålen de tankelinjer som löper genom utställningen som helhet. Där finns objekt som förstörts i krig, verk som handlar om att fånga dimma eller om att avstå från att göra konst helt och hållet. Christov-Bakargiev benämner rummet utställningens ”hjärna”, och oavsett vad det kallas är det fascinerande och drar till sig besökare som en magnet.

På en uppställd vägg mitt i rummet hänger, ganska överraskande, några målningar av Giorgio Morandi. Och i ett vitrinskåp strax intill finns vaserna som avbildas i hans målningar. På motsatta sidan av väggen visas ett urval av Lee Millers fotografier från andra världskrigets slutskede. Det är skrämmande bilder från koncentrationslägren som hänger tillsammans med en svit fotografier där Miller badar i Hitlers badkar efter befrielsen. Föremålen från det fotografiet har samlats i en annan glasmonter. Betydelsen av att kombinera Morandi och Miller ligger i att båda verkade vid samma tid och pekar mot deras olika strategier i förhållande till krigets verklighet. Morandi drog sig undan i hemmet medan Miller intog den nu fallna skådeplatsen.

Miller var älskarinna till Man Ray och olika versioner av hans ”Object to de destroyed” visas, bestående av en metronom på vars visare ett foto av Millers öga är klistrat. Bredvid hennes fotografiska dokumentation blir hans märkliga objekt till ett bevakningstorn för konst och civilisation. Samlingen i rotundan visar Christov-Bakargievs särpräglade kreativa intelligens som genom en mängd oväntade möten aktiverar föremålens nervsystem.

Genom en märkvärdig slump återkommer metronomen i William Kentridges häpnadsväckande filminstallation ”The refusal of time”, som visas i en lagerlokal vid järnvägsstationen. Han ifrågasätter tidens obönhörliga framfart genom ett cirkulerande flöde av bilder – och pumpande musik – bekanta sedan tidigare, men som i det nya verket fogats samman med en mästerlig hand.

Musik och ljud utgör ett eget spår i utställningen. Här finns Florian Heckers sammanpressade oljud av röster, ett magiskt ljudspel av Janet Cardiff och George Bures Miller i en glänta bland träden i Karlsaue, och Tino Sehgals oavbrutet mässande performance ”This variation”, där en grupp aktörer förvandlar ett becksvart mörker till en sprakande ceremoni som mixar rytmisk beatbox och vardagspolitik. Verken utgör olika exempel på ljudets förmåga att destabilisera och förflytta deltagaren någon annanstans.

Två filmer, med nära beröringspunkter, kan tas som exempel på utställningens underliggande undersökning av kunskap i olika former. Genom närbilder skildrar de två personer som spelar flöjt. I Allora & Cadzillas ”Raptor’s rapture” lyssnar en väldig gåsgam på en musiker som försöker komma underfund med hur hon ska spela på ett förhistoriskt instrument. Som genom ödets ironi är flöjten gjord av benet från just en gåsgam. Fågeln blundar, om det är för att den är uttråkad eller njuter är svårt att bedöma. Manon de Boer skildrar med en tagning i ”One, two, many” en annan musikers framförande. Kameran cirkulerar runt mannen som i nio minuter oavbrutet spelar på flöjten genom en speciell andningsteknik. Jag såg filmerna i nära följd efter varandra, och upplevelsen av dem blandades därför delvis. Mannens sätt att andas tycktes likna den urgamla fågelns förmåga till anpassning, i en form av utbyte mellan livsformer.

Det kvarstående intrycket från Documenta 13 är att själva vandrandet bland konstverken utspridda i Kassel blir en viktig del i uppfattningen av dem. Avstånden mellan ger tid till eftertanke. Hur allt detta hänger samman vet jag inte riktigt – det är så mycket att smälta! – mer än att de nämnda verken måste läsas som helt samtida uttryck för mänsklig verksamhet. Som ett sätt att förstå världen.

Bilder (uppifrån och ned): Susan Philipsz, Goshka Macuga, William Kentridge, Florian Hecker

Adress: Kassel, Tyskland
Utställningen pågår under perioden 9/6 – 16/9

Magnus Bons (text och foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *