<

Publicerad 15 januari 2008 Av I Närbild Med 1568 Visningar

Den 1:a på Moderna – Hito Steyerl (1/1-2/3)

steyerlÅrets upplaga av utställningsserien ”Den 1:a på Moderna” inleddes på årets första dag med den tyska konstnären Hito Steyerls verk ”Journal No. 1 – an artist’s impression”, ett verk som förra året bland annat visades på Documenta i Kassel.

Kvällen efter nyårsafton är kanske inte den självskrivna tidpunkten att gå på vernissage, och visst är stämningen mer återhållen än normalt (liksom åtgången på alkoholhaltig dryck). Men en stor publik har slutit upp och det återhållna till trots finns inget avslaget över tillställningen. Snarare förväntansfull koncentration – vi är tydligen många som känt oss lockade av att få uppleva konst efter årets utdragna jul- och nyårsfirande.

”Journal No. 1 – an artist’s impression” är ett fragmentariskt uppbyggt och samtidigt narrativt drivet verk som utgår från rekonstruktionen av en försvunnen bosnisk journalfilm från 1947. Filmen, som saknas sedan 90-talets Balkankrig, kanske förstördes av ideologiska skäl som ett led i den etniska propagandan. Kanske kom den bort i krigets kaos. Steyerls verk tar upp fråga men ger inte något entydigt svar.

I invigningens samtal mellan konstnären och utställningens curator Catrin Lundqvist berättar Steyerl att det historiska dokumentet, dess tillförlitlighet och otillförlitlighet, är ett centralt tema i alla hennes verk. Hon menar att varje dokument härbärgerar sitt eget misslyckande eftersom det för trovärdighetens skull måste bygga på minst två vittnesmål, vilka samtidigt som de bekräftar varandra också delvis kommer att skilja sig åt.

steyerl2Hito Steyerl uppfattar denna motsägelse som produktiv. I det aktuella verket gestaltas tesen konkret genom att två personer som sett den försvunna filmen återberättar innehållet för en tecknare. De två vittnesmålen resulterar i två olika bilder, ett faktum som också understryks av att verket är uppdelat i två parallellt ställda bildrutor. Men titeln komplicerar detta ytterligare som understryker att de olika berättelserna om journalfilmen i sin tur förmedlas genom en konstnärs (subjektiva) intryck.

Fast vem är titelns konstnär? Naturligtvis kan det vara Steyerl, vars konstverk besökaren betraktar. Eller kanske lika gärna om den tecknare (på engelska ”sketch artist”) vars bilder startar narrationen. Inledningsvis är tecknaren en agent, blott närvarande genom en hand som ritar upp det vittnena berättar. Mot slutet förvandlas han till ett agerande subjekt som själv vittnar om sina egna erfarenheter av kriget; samt om sitt misslyckade försök att som muslimsk man få visum till USA efter den 11 september 2001.

De går knappast att se verket som ett inlägg för relativism. Konstnären talar själv om att vi hamnar i ett revisionistiskt helvete utan dokumentation. Men bortsett det så finns en närvaro i detaljerna som öppnar för möjliga utvikningar och skapar utrymme för fragment – olika fotografier och filmsnuttar – som Steyerl inkorporerar i verket, vilket makalöst nog ändå aldrig förlorar i sitt driv. Snarare uppfattar jag det som milt argumenterande för skepsis och krav på en rimlig sanning samt vikten av att berätta och lyssna, och att göra det noggrant. I Steyerls detaljer blir Balkankriget, dess förhistoria och efterdyningar närvarande på ett sätt som jag sällan upplevt och som lockar till att försöka skaffa sig mer kunskap.

2008-01-15 Jacob Kimvall (text), Moderna Museet (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *