Gå och se! Kategori

Publicerad 8 februari 2008Av Anders OlofssonI Gå och se!

Odea Gallery, Stockholm: Jon Holm (8/2-26/2)

Med jämna mellanrum är det alltid någon sistaårselev på Kungl. Konsthögskolan som ger sig i kast med att utforska modernismens relation till totalitära ideologier. Jon Holm målar sig in i en värld där Leni Riefenstahl är gudmor, och himlen blå med ulliga moln som avtecknar sig ovanför muskulösa idrottsmäns stålhårda kroppar. Tidigare har exempelvis Magnus Wallin i animationens form mediterat över 30-talets kroppskultur och Berlinolympiaden. Senare i år är den kinesiska polisstaten värd för de olympiska spelen, vilket med önskvärd tydlighet visar på idrottsrörelsens dubbemoral. Jon Holms måleri är knappast [...]Läs mer

Publicerad 7 februari 2008Av Anders OlofssonI Gå och se!

Galleri Olsson, Stockholm: Thomas Henriksson (7/2-2/3)

Thomas Henrikssons måleri har under hela konstnärens karriär befunnit sig i skärningspunkten mellan nyexpressionismen och abstraktionen. Samtidigt har han aldrig förlorat rötterna i den konkreta verkligheten. Tidigare kunde motiven vara byggnader eller maskiner, nu riktar han sitt intresse mot det som alla pratar om men ingen gör något åt: vädret. Eller hur är det, egentligen? Domedagsprofetiorna om vårt klimat lär oss att vi faktiskt gjort något åt vädret, fast på ett mycket negativt sätt genom att nästan förstöra livets grundförutsättningar på jorden. I Henrikssons världs känns det också stundom som [...]Läs mer
Gerry Johansson är en av de fotografer som valt att skildra kulturlandskapet utan att porträttera dess invånare. I en rad fotografiska sviter har han avbildat de miljöer där människan rör sig och efterlämnar avtryck av sin verksamhet. Individualitetens och kollektivets konturer blir synliga i indirekt form, som resultat av påverkan och ingrepp i naturen. Nu visar Johansson verk ur serien “Impediment” på nystartade Double Elvis Gallery på Södermalm i Stockholm, ännu ett av de gallerier som delar lokal med andra aktiviteter ( i detta fall ett café). Bilderna föreställer i [...]Läs mer
Att tillägna sig Lenke Rothmans konst utan att ta hänsyn till hennes levnadsöde som överlevande efter förintelsen under andra världskriget låter sig inte så lätt göras. Sedd ur ett sådant perspektiv får tavlor med titlar som ”Hud” och ”Tvål” en annan innebörd än om man inte hade hennes personliga livsöde i åtanke. Men hennes konst kan mer än gärna ses utifrån andra kriterier där hennes konstnärskap inte placeras in i ett sådant fack. För Lenke Rothman verkar långt ifrån vara en person som låter sig bli ett offer för omständigheterna. [...]Läs mer
I  en tid när konstmarknadens aktörer hyllar måleriet i alla upptänkliga tonarter känns det som mer än en slump att Magasin 3 markerar vårsäsongen genom att ställa ut tre fotografiska konstnärskap: Miroslav Tichý (bilden) , Julia Margaret Cameron och Annika von Hausswolff. Mellan Tichý och Cameron kan det tyckas breda ut sig en avgrund (Annika von Hausswolff recenseras i en separat artikel). Outsidern och fridstöraren Miroslav Tichý har till det yttre inte mycket gemensamt med societetsladyn Julia Margaret Cameron, och detta konstaterande är inte först och främst byggt på jämförelsen [...]Läs mer

Publicerad 26 januari 2008Av Lena KarlssonI Gå och se!

Arken, Ishøj: Andreas Golder (26/1-18/5)

Den groteska kroppen var enligt Mikhael Bakhtin en viktig del av den karnevaliska motkultur som blomstrade under medeltiden och renässansen. Men uppfattningen av en avbildad kropp som grotesk har inte så mycket att göra med upplösningen av kroppens gränser som med dess öppningar, menar han vidare. Att det ofta är kroppsöppningar som mun, näsa och öron som antar förvrängda former i framställningar av groteska gestalter märks även i Andreas Golders måleri. I de två målningarna ”Jag med stort problem” och ”Jag som äldre med samma problem” är näsan kraftigt överdimensionerad [...]Läs mer

Publicerad 26 januari 2008Av Jennie FahlströmI Gå och se!

Kulturhuset, Stockholm: Maria Friberg (26/1-13/4)

Se upp i trappen annars får du gammal konst i nacken! Roslin, Zorn och de andra gubbarna har äntligen släppts ner från väggarna för att få sträcka på benen eller för att om möjligt lämna plats åt nya förmågor. Nedför Nationalmuseums långa trappa skuttar, rullar, snubblar och hoppar trehundra basketbollar som iklätts kulturens svarta klädnad, här i form av en löst sittande sammetsdrapering. Några dröjer sig dock kvar på de mittersta trappstegen, är det Rembrandt och Ruisdael som planerar en picknick på Skeppsholmen? Konsthistorien har plötsligt släppts ut, de gamla [...]Läs mer
Helena Mutanen är en av de mest intressanta konstnärerna av alla de som under de gångna tio åren utvidgat skulpturbegreppet i svensk konst, detta till trots för att hennes separatutställningar inte varit så många till antalet. Mutanens skulpturkonst bygger inte på idén om att producera stora, fysiskt imponerande föremål som skall betraktas på behörigt avstånd. Liksom kollegan Katarina Norling arbetar hon för det mesta i ett litet format, som kräver att betraktaren tar sig nära inpå objekten för att kunna uppleva dem till fullo. Och då är man lika fast [...]Läs mer

Publicerad 17 januari 2008Av Anders OlofssonI Gå och se!

Mirai Projects, Stockholm: Yoshiaki Kaihatsu (17/1-16/2)

Martin Kippenberger har gjort det. Liksom Barry X Ball. Jag tror till och med att Jacob Dahlgren varit inne på det. Vad det handlar om? Emballage och frigolit. Japanen Yoshiaki Kaihatsu sällar sig med sin första utställning i Sverige till frigolitens nobla brödraskap. Materialets lockelse skall inte underskattas. Små barn och husdjur vet vad det rör sig om, för de brukar visa större intresse för själva frigolitemballaget än för prylarna som frigoliten skyddar i transportlådan. Yoshiaki Kaihatsu återvinningskonst kan ur en aspekt ses som en förlängning av arte poveras upphöjelse [...]Läs mer
Det skall böjas i tid, och så vidare. Louise Dorphs utställning ”Debut” infaller året innan hon lämnar Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Raskt marscherat, men typiskt i en tid när konstmarknadens hunger efter nya stjärnor är större och omättligare än på länge. Men Louise Dorph är inget ”one-hit-wonder”. Hennes måleri har en originalitet som närmar sig det anakronistiska. Hon målar motiv ur en konventionell svensk verklighet, men med ett formspråk och färgval som leder tankarna till kontinentalt muralmåleri från det förra århundradet. Färgerna är få, ”osvenska” och pålagda med tydlig avgränsning [...]Läs mer