Publicerad 26 september 2009 Av I Recensioner Med 2559 Visningar

Bonniers konsthall, Stockholm: ”Livsformer” (15/9-10/1 2010)

livsformer_hakanssonKonstnärer har i alla tider ägnat sig åt naturen på ett eller annat sätt. Tillvägagångssätten har varierat, från det rena avbildandet i avsikt att komma så nära naturfenomenen som möjligt till olika former av symboliska skildringar där naturen blir till en spegling av människans värld och värderingar. Äldre tiders konstnärer kunde till det yttre bäva och känna andakt inför naturen som Guds oöverträffade skapelse, dock i full visshet om att människosläktet utsetts av Gud att styra över skapelsen i hans ställe. I vår tid är vår relation till naturen betydligt mer komplex. Få hävdar idag på allvar at människan skulle vara skapelsens herre. Vanligare är insikten att vi är en av många arter som alla är beroende av varandra för vår gemensamma överlevnad. Inte minst klimatkrisen har visat hur känslig denna balans är, och vilka katastrofala följder som kan väntas om vi sviker vårt ansvar.

Det är inte märkligt att även konstnärerna tagit sig an denna problematik, även om det – kanske lite förvånande – skett med viss fördröjning. I sommar har man på Wanås visat utställningen ”Footprints”, som uppehållit sig kring människans påverkan på landskapet och naturen. När Bonniers konsthall nu slår upp utställningen ”Livsformer” upptäcker man raskt att tre av de fyra konstnärerna som medverkar i ”Footprints” (Henrik Håkansson, Tue Greenfort och Tomas Saraceno) också deltar i ”Livsformer”, något som om man vill vara välvillig tyder på ett ekologiskt inspirerat återvinningstänkande men om man vill vara konstkritiskt elak röjer embryot till något som liknar flockmentalitet. Det är nu inte en kritik som enbart kan riktas mot ”Livsformer”. Den internationella konstscenen uppvisar en betydande mångfald, men när utställningscuratorerna skall komma till skott är det påfallande ofta som samma konstnärer recyclas i utställning efter utställning.

I fallet ”Livsformer” är dock valet av redan välexponerade konstnärer inte helt ologiskt. Henrik Håkansson har haft en framträdande roll med sina ”ekologiska” verk under många års tid, och han är svår att förbigå i en utställning som i likhet med ”Livsformer” vill ta ett totalgrepp på temat natur och kultur. Håkansson har också producerat utställningens kanske starkaste verk. Hans hängande orkidéodling – ett fullt fungerande ekosystem – är inte bara visuellt spektakulär, den föder även intellektet på ett spännande sätt. Den prunkande skönheten hos växterna, upphängda mitt emellan himmel och jord, formar sig blixtsnabbt till en fantasibild av vår värld med dess ändliga resurser och ömtåliga biosfär, utslängd i rymdens tomhet.

livsformer_averyHåkanssons verk anknyter till landskapskonstens gyllene era på 70-talet när konstnärer som Robert Smithson flyttade konsten ut i naturen och naturen in i konstens traditionella rum. (Ett filmprogram med dokumentation av Smithsons, Conners, Matta-Clarks med fleras verk ingår ckså i utställningen.) Något liknande, fastän på mikroskopisk nivå, sysslar Tue Greenfort med. Hans slutna biosfär i en vanlig PET-flaska är ett intressant experiment, men när det tvingas att kampera ihop med Charles Averys totalinstallation ”The Islanders” tappar det nästan allt av sin lågmälda energi.

En av de mest markanta aspekterna med ”Livsformer” är just att det inte är de plastiska, naturimiterande eller naturinteragerande verken som står för vitaliteten i utställningen. Den hittar man i stället hos de konstnärer som gått lös på temat med fantasin och poesins klarsyn som instrument. Katie Patersons stora, svarta plåt med en karta över döda stjärnor kunde ha fått en bättre placering än i ett av konsthallens korridorlika partier, men har likväl en stillsam attraktionskraft som imponerar. Detsamma kan sägas om Ane Graffs sköra blyertsteckningar av olika astronomiska och organiska strukturer. Hon slår en brygga mellan äldre tiders ”konstnärliga” naturåtergivning och den abstrakta konsten, samtidigt som en stark känsla för motivets skönhet och ömtålighet blir tydlig.

Helen Mirra gjorde förra året en sparsmakad men fascinerande utställning hos Galerie Nordenhake i Stockholm. Men denna gång har hennes verk hamnat i kläm mellan utställningsarkitekternas väldiga solballonger och Andreas Erikssons stora oljemålning ”Trädstam”. Synd, och aningen okänsligt, eftersom Mirras verk kräver utrymme trots sin begränsade storlek. Något av samma problem gäller Tomas Saracenos stora, skimrande ballongmodell av jorden, som skiftar storlek beroende på lufttrycket i rummet. Den har placerats längst in på utställningens ”videohylla”, där den både är svår att hitta och upplevs som undanträngd.

livsformer_greenfortFörmodligen är det Charles Avery som dragit det längsta strået i det lotteri som utställningarna i konsthallens allt annat än enkla arkitektur brukar arta sig till. Averys ”The Islanders” befinner sig strikt materiellt och visuellt på ljusårs avstånd från utställningens mer högteknologiska verk, och han drar oss in i en helt egen värld där vi både kan nicka igenkännande och förhålla oss som totala främlingar. Avery leker med äldre tiders naturalhistoria, vars position på gränsen mellan myt och verklighet i grund och botten gör den till en egen konstart. Ibland intar han konstnärens roll, för att i nästa bild ha förvandlats till vetenskapsmannen. Han är inte rädd för att dra nytta av vår gemensamma fabuleringsförmåga, och bygger en värld av motiv vars funktion är att erbjuda projektionsytor för vår urgamla drift att berätta historier för varandra.

”Livsformer” är en utställning som inte gör det lätt för sig. Verkens kraftigt varierande format och styrka i uttrycken kräver en arkitektur med extrem anpassingsbarhet, något som helt enkelt är omöjligt att åstadkomma i framför allt konsthallens yttre rum. Ändå är det en utställning som bör ses, eftersom frågorna den ställer när det kommer till kritan är viktigare än svaren som förmedlas.

Bilder (uppifrån och ned): Henrik Håkansson, Charles Avery, Tue Greenfort

Adress: Torsgatan

2009-09-26 Anders Olofsson (text), Bonniers konsthall och Johann König (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.