<

Publicerad 25 februari 2012 Av I Närbild Med 2089 Visningar

Black Metal som frusen keramik

Walker_BlackDen Belgiska designern Christophe Szpajdel fick förra året sätta tänderna i Walker Art Centers logotyp. Eftersom Szpajdel tillhör en av de flitigaste anlitade designers av black metal-logotyper (han har till exempel skapat logotyper till band som Emperor, Enthrone, Moonspell och Old Man’s Child), så blev naturligtvis resultatet en black metal-inspirerad logga. Det går knappast att ta miste på en typisk black metal-logotyp. Formspråket består för det mesta av snirkliga, organiska bokstäver med inspiration från t.ex. gotiken, keltisk konst och jugend, som överdrivits i en överflödig, överdådig nästan oläslig barocktung svulstighet. Walker Art Centers logga framstår i sammanhanget som återhållsam och nästan minimalistisk jämfört med många logotyper inom black metal genren.

Det är kanske inte så underligt att konstnären Haidar Mahdi känner en viss släktskap med black metal-genrens visuella språk när han skapar sin organiska detaljrika och överlastade kandelabrar och kakfat i keramik. I sin masterutställning på Kungliga Konsthögskolan i november förra året visade Mahdi “Black Mass”. En utställning där han undersökte hur black metal-musik formmässigt kunde överföras till keramik. I vanliga fall brukar man säga att arkitektur är frusen musik, men i Mahdis fall är det snarare musiken som frusit till keramik. I den här intervjun berättar Haidar Mahdi mer om utställningen och sitt förhållande till black metal.

haidar1Kan du berätta vad som var utgångspunkten till utställningen “Black Mass” och vad det är i black metal genren som intresserade dig?

Att Black Metal blivit ett tema för min konst faller sig ganska naturligt. Hårdrock har varit mitt största intresse sedan sjunde klass och jag är förvånad över att det tog mig närmare 25 år innan jag kom på idén att ta mitt största intresse – vid sidan av mitt konstnärskap såklart – musik (rock’n roll, hårdrock och annat i den riktningen) och föra in det i mitt konstnärliga arbete. Det borde ha varit självklart för länge sedan. Jag känner till kulturen efter åratal av hängivenhet, och när jag ser på den som en källa till mitt konstnärskap ser jag många intressanta saker och ingångar. Jag tänker då på alla detaljer som till exempel nitar, eller att svart är den färg som återkommer i allt från kläder till hår.

Jag jobbar först och främst med lera, och det är alltså mötet mellan keramik och Black Metal som intresserar mig mest. I Kontrasten mellan mjukt och hårt, där leran och keramiken får stå för det mjuka och Black Metal för det hårda, uppstår en motsägelsefull kombination som är oerhört spännande. Leran kan ju uppfattas som ett konventionellt och traditionsbundet material. Uppfattar man den så känns avståndet till Black Metal väldigt stort. Lera förknippas ju dessutom ofta med någonting mossigt och töntigt, eller så romantiserar man materialet som något som vi fått av moder jord, eller så förknippar man keramik helt och hållet med kvällskurser och fika. Min erfarenhet är dessutom att leran har en ganska låg ställning i konstkretsar och för många är den något väldigt ointressant. Keramik är keramik. Punkt slut. Jag trivs med att jobba i ett material som starkt förknippas med ting utanför konstvärlden. Men bara för att jag trivs med det betyder det inte att jag vill jobba utanför konstvärlden.

Vad är ditt eget förhållande till black metal?

När jag lyssnar på musiken känner jag ondska och hat men framför allt allvar. När dessa band uppträder är det inte ovanligt med grisblod och kadaver på scen. Deras brutala och hårda sätt att sprida satans ord fascinerar mig, och den känsla som Black Metal ger ville jag använda i min utställning. Det utmärkande inom black metal är upphöjandet av ondska och smärttålighet. Specifikt handlar det om att inte bejaka det som är natur (det goda). Bejakar man det som inte är natur, då bejakar man det som inte är gott. Det visar de tydligt med sitt långa hår och sin svarta klädsel, med nitar, läder, pentagram och upp-och-ner-vända kors. I det finns också ett framhävande av manlig aggressivitet som jag till viss del vill bejaka, men i och med att jag försöker göra något som jag tycker är fint och arbetar med händerna i ett mjukt och organiskt material som lera för jag samtidigt in en beröring. Det innebär en ganska stark paradox i förhållande till Black Metal som genre och livsstil. På ett sätt kanske jag då förlöjligar allt vad de står för, men samtidigt är det just vad de står för som jag jobbar med. För mig är den spänningen olöslig och något som jag tror syns i mitt arbete.

haidar2Ser du någon visuell likhet mellan dina keramiska arbeten och den visuella bildvärld som black metal genren använder sig av?

Jag tycker det finns en visuell likhet mellan min keramik och Black Metal, absolut. Även om lera och keramik inte är det första man tänker på när man hör Black Metal, eller ser den. Så upplever jag min noggrannhet för detaljer och den gotiska, uråldriga, nästan grekiskt vita “marmor”-liknande skulpturer som bra referens. Jämförelse har vissa Black metal bands fascination till nordiska mytologin med runskrift osv. Även den kunskap om leran som krävs för att min utställning skulle vara möjlig. Den är jämbördig med detaljerna kring musiken och hela genren. En ovan lyssnare skulle kunna påstå att det snabba “oljudet” och “djuret” eller människan bakom rösten, bara är skräp. Men här upplever jag en extrem skicklighet instrumentalt, men också extremt detaljrikt och bra stämningssättare.

Jag har gjort mitt yttersta för att efterlikna och visualisera genren. Där jag försökt ta hänsyn till allt ifrån den dekadenta livsstilen till skivomslagen till myten om Black Metal som den djävulskt dyrkande genren, där mord och kyrkobränder sker i Satans namn. I en ständigt föränderlig värld, där man vänder kappan efter vinden titt som tätt, där ord inte behöver vara mer än tomt prat eller status, som att bo i en stad som Stockholm. Då känns det fruktansvärt skönt att visa upp Black Metal, en hel genre som är på riktigt, det är inte bara tomt prat och rykten, denna genren finns och agerar på riktigt, för sin tro. Här finns något på riktigt, verkliga människor som älskar något. Och det är något jag aktar högt, därför har jag med största respekt för alla fans och band velat göra min tolkning av Black Metal på mitt sätt.

Mathias Jansson (text), Haidar Mahdi (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *