ALP/Peter Bergman, Stockholm: Stefan Otto (29/8-27/9)

Vi lever i en tid där backspegelsperspektivet är den mest gångbara synvinkeln. I musik, mode, politik och ekonomi ser vi allt oftare exempel på hur det förgångna får erbjuda den blåkopia mot vilken samtiden bedöms. Inte bara bedöms - i många fall är det också så att vi i det förflutna väntar oss att lösningen på dagens problem plötsligt skall födas som Afrodite ur havet. Men redan en mycket gammal och insiktsfull grekisk filosof lärde ut att det aldrig går att stiga ned i samma flod två gånger. Det är en erfarenhet som många av våra bakåtblickande trendorakel kunde ta mig sig på den vingliga färden genom samtiden. Frågan är om inte konstnärerna haft det lättare på detta område. Konstnärer har aldrig kunnat vara bara retro. Att vara konstnär innebär per definition att man lever i sin samtid och nära dess rytm. Detta hindrar inte konstnärerna från att i högre grad än kanske någonsin tidigare experimentera med äldre perioders stilar, tekniker och visuella konventioner.

Under postmodernismens glansdagar under senare delen av 80-talet blev det vanligt att återanvända det förmodernistiska arvet. Nu har ytterligare ett varv dragits på konstens vridscen, och det tidiga 80-talets måleri börjar hitta vägarna in i samtidskonsten. Fattas bara annat i ett kulturklimat där Madonna och Michael Jackson fortfarande tycks vara det största som hänt på upplevelseindustrins spelfält. Det är förstås lätt, kanske alltför lätt, att göra sig lustig över alla de övervintrande presumtiva målarhjältar som i våra dagar plötsligt vädrar en mycket gammal och välkänd morgonluft. Just på konstens område finns det ingen orsak till varför inte tusen blommor skulle få blomma. Men de mest intressanta och tankeväckande återbruken av 80-talets konst görs av konstnärer med större distans både till sig själva och till historien.

Stefan Otto har i en rad tidigare verk visat att han inte har några större svårigheter att orientera sig på ett skickligt sätt mellan historien och samtiden. I sina tidigare foto- och videoverk har han trängt in i såväl konstens grundförutsättningar - ljus och mörker - som naturfenomenens lockelse på den konstnärligt lagde. Han är heller inte omedveten om konstens eviga böjelse för bakåtblickande: ett av Ottos tidigare videoverk heter ”Fastforward/Fastrewind”, och skildrar världen som strömmar förbi betraktaren bokstavligt talat i ett backspegelsperspektiv. Hans nya utställning består till största delen av fotografier som monterats på glas, bilder som vagt påminner om det tidiga 80-talets halvabstrakta, känslofulla landskapsmåleri. Den organiska färgskalan känns igen, likaså spåren av rinnande färg och den förment gudabenådade konstnärshandens beröring av duken. Men ändå är det något som inte stämmer. Den glatta ytan tycks signalera raka motsatsen till måleri i 80-talets efterföljd: en distans till inte bara betraktaren utan lika mycket till det egna hantverket.

Efter en stunds iakttagande klarnar bilden, bokstavligt talat. Stefan Otto har utgått från foton av landskap som han sedan låtit projicera på en plan yta. I nästa steg av arbetsprocessen har han målat de abstraherade konturerna av bilden direkt ovanpå projektionen, varefter han åter tagit ett foto av resultatet. Konsekvensen av den utdragna och i ordets rätta bemärkelse multimediala processen är att det placeras en serie av filter mellan det fysiska landskapet, bilden av landskapet och konstens/konstnärens uppfattning av bilden av landskapet. Måleriet som ett fysiskt möte med materien tonar bort, och ersätts av ett annat slags möte. Här är de estetiska valen mindre självklara, och konstnärens position osäkras. De överlagringar som varje verk består av är på så vis också symboliska, och representerar den skiktning av upplevelsen som mötet med konstverket innebär. Från en situation som förefaller att baseras på en estetisk nostalgi befinner vi oss plötsligt i ett sammanhang där alla våra konsthistoriskt laddade fördomar kommer på skam.

Även den andra delen av Stefan Ottos utställning hanterar våra vanemässiga föreställningar. I små montrar visar han modeller av datorer från ungefär samma tid som när det nyexpressionistiska måleriet stod som högst i kurs under 80-talet. Idag befinner sig maskinerna sedan länge på skrothögen, glömda av alla och saknad av ingen. Men fortfarande fungerar de som tecken för begreppet dator - i många moderna system symboliseras fortfarande datorn av en ikon föreställande en klumpig systemlåda med en bullig tjockmonitor ovanpå. Såväl konsthistorien som teknikhistorien skapar sina egna mytologier, flerskiktade berättelser där vanans makt är stark och det krävs en ordentlig ansträngning för att - som Stefan Otto - plocka isär komponenterna för att se hur det hela fungerar. Som helhet betraktad är Ottos nya utställning inte lika samlad som hans tidigare, och kräver ett större mått tid och vilja att tränga in i verkens bakgrund för att man skall få full utdelning av sitt galleribesök. Men är man villig till det så får man sig till livs en utställning som placerar sig utanför det mesta av vad man kan se på galleriscenen just nu.

Adress: Torsgatan 41