Just när det kalla kriget verkade vara avslutat och det svenska invasionsförsvaret en överårig dinosaurie, minne från en svunnen tid med en annan säkerhetspolitisk agenda, då är plötsligt ordet ”försvar” åter på (nästan) allas läppar. Sommarens debatt kring FRA-lagen visade med önskvärd tydlighet hur problematisk gränsdragningen blir mellan legitim, säkerhetspolitiskt motiverad underrättelseverksamhet och misstänkt, klåfingrig övervakning av de egna medborgarna. Och USA:s, Kinas och Rysslands agerande på den utrikespolitiska arenan under de senaste åren har gjort det uppenbart hur lite små länder har at sätta emot när de stora elefanterna ruskar på sig. Samtidigt är försvarsbegreppet mångdimensionellt. Styrelsen för psykologiskt försvar publicerar både rapporter om stormen Gudrun, Estoniakatastrofen och människors fruktan för terroristattacker. Svenska soldater deltar i väpnade konflikter långt borta från hemlandet, och hotet från den lede fiendesoldaten har ersatts av hotet från den anonyme självmordsbombaren.

Allt detta sammantaget gör att utställningen ”Försvar” känns ovanligt vältajmad. Arrangören Mobile Art Production – som specialiserat sig på projekt utanför de traditionella konstinstitutionernas ramar – har passande nog förlagt utställningen till Skeppsholmen och Kastellholmen i Stockholm, en gång i tiden den svenska flottans huvudbas. Där har man samlar fem konstnärer och en författare, som gör en slags krysspejling av försvarsbegreppet. Den gemensamma nämnaren är just den relativitet som idag omger ordet ”försvar”. Mot vem behöver vi försvara oss? Varför? Och på vilket sätt? Författaren Martina Lowden ger i sin katalogtext uttryck för uppfattningen att hotet kanske kommer inifrån, från våra egna hjärnor, förmodligen en åsikt som skulle delas av tjänstemännen och forskarna på Styrelsen för psykologiskt försvar.

Maria Heimer Åkerlunds verk ”Today”, skildrar den radikala uppdelning av soldatens medvetande som sker när han utbildats för sitt yrke: familjefadern och samhällsmedborgaren samsas i samma kropp med den oreflekterade mördaren. Respekten för livet och indifferensen inför ”fiendens” öde löper omlott. Till skillnad från Heimer Åkerlunds tidigare verk har ”Today” inte samma omedelbara styra, mycket beroende på att hennes vanligtvis så fyndiga hantering av fysiska objekt kommit att träda tillbaka till förmån för språket. Verkets berättelse må vara angelägen, men helheten känns lite för tam. Ett snarlikt problem brottas Kader Attia med. Hans ”Oil and Sugar # 2”, gestaltad längst inne i ett bergrum, är förförande vacker: svart olja bryter sakta ned en vit kub gjord av socker. Kopplingarna till Kaba i Mecka och kampen om Mellanösterns olja är uppenbara associationer, men där stannar processen. När konstnären fångat oss, släpper han plötsligt taget.

Henrik Andersson har länge intresserat sig för ljud och ljuds betydelse för kulturell identitet och förståelse av världen. För ”Försvar” har han använt sig av ett av de kupolformade skyddsvärnen av järn som finns utspridda på Skeppsholmen och Kastellholmen. Inuti värnet spelas hydrofonljud från sjön strax intill upp. Minnena av 80-talets ubåtsincidenter väcks åter till liv, men vad vi också får oss till livs är ett verk med en sällsam suggestionskraft och magi. Hukande inuti den lilla kupolen känner man sig för ett ögonblick som medelpunkten i en värld som förlorat sin begriplighet, eller försetts med en annan innebörd.

Juan Pedro Fabra fortsätter ungefär där han slutade med sin stora utställning på Brändström & Stene i början av året. Denna gång låter han sina konstfärdigt kamouflerade krypskyttar utföra en långsam dans, högst uppe på en likaledes kamouflerad plattform. Relationen mellan konst och kamouflage är inte ny – Der Blaue Reiter-målaren Franz Marc ägnade sig exempelvis åt att måla kamouflage åt den tyska armén fram till sin död på slagfältet vid Verdun 1916, och faktum är att den första konsekventa användningen av militärt kamouflage kom till 1915 på initiativ av konstnären Lucien-Victor Guirand de Scévola. Även mer kända konstnärer som László Moholy-Nagy och Ellsworth Kelly arbetade med att producera kamouflage. I Juan Pedro Fabras tappning blir de kamouflerade krypskyttarna till ett slags naturväsen, som ömsom smälter samman med vegetationen, ömsom strävar efter att behålla sitt oberoende gentemot den.

Utställningens mest gripande verk står emellertid Kutlug Ataman för. Hans video ”Testimony” består av ett samtal med faderns gamla barnflicka, som försöker minnas det förflutna. I bakgrunden skymtar Turkiets övergrepp mot den armeniska befolkningen 1916, men Atamans verk har längre räckvidd än så. Presentationen är genialisk: en enda, minimal projektionsyta på väggen i en stor samlingslokal. Den gamla kvinnan, som förgäves söker gripa fatt i de sporadiska minnesfragmenten, speglar med sin blick och sitt kroppsspråk medvetandets eroderade försvarsverk mot glömskan. Till slut drunknar historien, den europeiska såväl som den personliga, i ett mörkt hav från vilket ingen återvändo finns.

Bilder: (uppifrån och ned): Juan Pedro Farba, Kader Attia, Kutlug Ataman

Adress: Se karta här!