Fotografins hus (c/o Konstnärshuset):
”Blandad blick/La croisée des regards” (12/6-10/8)
Kulturella
utbytessamarbeten mellan länder har alltid något oroande
över sig. Dels för att riktigt framgångsrika kultursamarbeten
över nationsgränserna sällan är resultatet av
initiativ uppifrån, dels för att deltagarna alltför
ofta kläms in med kulturpolitiskt skohorn i en på förhand
bestämd mall. Man har med andra ord anledning att vara avvaktande
när EU:s nya ordförandeland Frankrike bjudit in svenska
och franska konstnärer att göra en gemensam utställning
som skall visas i bägge länderna. Så här långt
har ju knappast det nya ordförandelandet visat på på
särskilt stor vidsynthet och förmåga till förnyelse
när det gäller det europeiska samarbetet. Det har varit
desto mer av den anda som Martin Lamms klassiska karikatyr av president
de Gaulle med telefonluren vid örat utstrålade: ”Europa?
Ja, det är jag”.
Lyckligtvis är konstnärerna ett släkte som sällan
eller aldrig låter sig fångas i särintressenas
klibbiga nät. De sex konstnärerna som deltar i ”Blandad
blick/La croisée des regards” – Anneè
Olofsson, Tova Mozard, Pernilla Zetterman, Éric Mutel, Frédéric
Nauczyciel och Yann Toma – är tillräckligt
självständiga och oberoende gentemot varandra för
att kunna producera en utställning som upprättar sitt
eget immateriella rum, och inte faller ned i redan djupa hjulspår.
(En sak man dock kan fundera över är varför utställningens
curatorpar Dorothea Flodin och Laurent Deveze har valt enbart svenska
kvinnor och enbart franska män.) Även om konstnärerna
förutsatts agera utifrån ett personligt sammanhang har
dock en av utställningsprojektets huvudpoänger varit att
de förväntas respondera på upplevelsen av varandras
kulturer, något som visserligen kan göras på en
mängd olika sätt.
Tre av konstnärerna – Mozard, Olofsson och Nauczyciel
– har valt att arbeta konkret utifrån accenter som är
givna i den nationella svenska eller franska kontexten, med de övriga
tre arbetat med teman som redan är centrala i deras konstnärskap,
även om exempelvis Yann Toma gjort en ”eftergift”
genom att flytta scenen för sina suggestiva experiment med
ljus och dokumenterad performance från Frankrike till lätt
igenkännbara svenska miljöer som Stadshuset och Sergels
Torg. Pernilla Zetterman arbetar i och för sig också
med det nationella gränsöverskridandet som en fond: hennes
arbeten kring språk och språkigenkänning är
lika effektiva som instrument när det gäller att skärskåda
oförståelsen mellan nationer som mellan en individ och
en text.
Detsamma
kan i hög grad sägas om Éric Mutels arbeten, som
tar fasta på den fotografiska bildens karaktär av både
fysiskt objekt och borttonande, imaginär verklighet. Mutel
låter fotografier ömsom kylas ned, ömsom tinas upp,
varvid han dokumenterar hela arbetsprocessen med hjälp av film.
Resultatet blir ett fascinerande spel med vår uppfattning
om bilden som något varaktigt men samtidigt lättflyktigt
och enkelt att manipulera. Vad som hade kunnat bli en uppvisning
i tekniska färdigheter blir i stället till en djupare
kommentar till relationen mellan bildmedvetande och minne. Éric
Mutel är definitivt en konstnär man skulle vilja se mer
av – en del kanske redan har gjort det, eftersom han regelbundet
visat sina verk i Finland och även samarbetet med Konstfack
i Stockholm.
Tova Mozard är en konstnär som alltid förmår
överraska, så även denna gång. Hon har förhållit
sig till Jean Cocteaus bok ”De förskräckliga barnen”.
Cocteaus bok – som lär ha kommit till under ett kraftigt
opiumrus – filmades 1950 av J P Melville, en film som kom
att förebåda ”den nya franska vågen”.
Men Mozard är ingen bokillustratör. I stället väljer
hon den väg hon brukar gå, och skapar bilder av människor
och, framför allt, miljöer som bär en skepnad full
av berättelser. Mozard tangerar emellanåt det symboliska
– som när hon avbildar syskonen framför Jean-Paul
Sartres och Simone de Beauvoirs grav – men oftare söker
hon sig till miljöer som har en tillräckligt neutral karaktär
för att fungera som projektionsytor för alla våra
drömmar och mardrömmar.
Frédéric Nauczyciel har tidigare arbetat med arrangerade
fotografier där tematiken centrerats kring sociala celler som
familjen och grannarna. Denna gång har han tagit sitt koncept
till den svenska – och finska – vardagligheten, dock
med ett resultat som inte avviker mycket från vad han brukar
producera, och heller inte känns särskilt angeläget.
Utställningens stora överraskning är i stället
Anneè Olofsson. Självdistans och humor har tidigare
inte direkt varit henens starkaste sidor, men denna gång hittar
hon rätt på alla punkter. Hennes miniprojekt kring upplevelsen
av Charles Aznavour är på en och samma gång rörande,
komiskt, intelligent och visuellt övertygande. Till och med
utskrifterna av e-postkorrespondens – som numera är tröttande
klichéer i många konstutställningar – får
i det sammanhang som Olofsson väver en gripande innebörd.
Sammantaget är ”Blandad blick/La croisée des
regards” en utställning som övertygar med sin förhållandevis
fria attityd till det kulturpolitiska ramverket. Kanske till och
med den politiska ledningen i EU:s nya ordförandeland kan lära
sig något av detta?
Bilder (uppifrån och ned): Yann Toma, Frédéric
Nauczyciel
Adress: Konstnärshuset, Smålandsgatan 7 |