Publicerad 21 december 2010 Av I Recensioner Med 1973 Visningar

Ann Lislegaard på Marabouparken

AL-tapping1-webUnder förra hösten och fram till i somras visade Dominique Gonzalez-Foerster tre stycken dioramor i New York – realistiskt uppbyggda miljöer föreställande Atlanten, öknen och tropikerna. Men iscensättningen var inte fokuserad på naturen i sig utan på de böcker hon hade placerat ut i montrarna. Ett grepp som hon tidigare använt i sin installation för turbinhallen i Tate Modern 2008. Litteratur och film är – tillsammans med andra konstnärers verk – ofta betydelsebärande utgångspunkter för Gonzalez-Foerster. Med en särskild svaghet för science fiction är J. G. Ballard en återkommande referens i hennes verk, något hon inte är direkt ensam om inom konstvärlden. Sedan författaren gick bort 2009 har intresset för honom eskalerat. Gagosian Gallery i London arrangerade i våras en stor samlingsutställning med konstverk inspirerade av Ballard (och även de han själv influerats av) och Artforum publicerade en tid efter hans död flera specialskrivna texter om honom – bland annat en av Gonzalez-Foerster.

Den norsk-danska konstnären Ann Lislegaard, som nu visas på Marabouparken, har en arbetsmetod som kan påminna om Gonzalez-Foersters. Hon arbetar med tydliga referenser från ett brett kulturellt fält. Och även Lislegaard har fängslats av Ballards romaner. I hennes utställning ingår 3D-animationen ”Crystal World (after J. G. Ballard)” (2006). På två skärmar vecklar bilder av en svartvit interiör ut sig, då och då avbrutna av citat ur Ballards roman. Ljuset i filmen kryper långsamt över omkullvälta sängar och stolar. Prismor av kristall bildas oavbrutet i filmens övergivna modernistiska glashus som ligger mitt i den tropiska regnskogen. Bilderna är suggestivt precisa och tiden tycks lösas upp och bli flytande i takt med att golv och väggar stelnar till hårda skal. Den insatta åskådaren kan i miljöerna hitta inlagda verk av både Robert Smithson och Eva Hesse, men varför de inkluderats förblir oklart. På mig fungerar verket mest som en illustration av Ballards text (dock utan att ha läst honom) med en alltför stor mängd obearbetade bitar hängande i luften. De korta texterna på den högra skärmen styr bildernas avläsning och helheten formas till ett beskrivande collage.

Desto märkligare framstår det andra större verket i utställningen – ”Left Hand of Darkness (after Ursula K. Le Guin)” (2008). Även det utgår, som titeln anger, från en litterär källa. Tre osynkroniserade animationer projiceras med viss överlappning mot en vägg. Från verket strömmar ett snillrikt hopsatt montage av olika slags bilder som rör sig, roterar, står stilla eller lägger sig ovanpå varandra. Koreograferad dans, textmassor från boksidor, anatomiska planscher av könsorgan och cirkeldiagram överlagras och spegelvänds i ett högt tempo. Så när som på en kort sekvens med svagt gult och grönt ljus är alla delar i svartvitt. Det gäller även genomgående för utställningen som ger intryck av att utspelas på ett abstrakt, förhöjt inre plan.

AL-mirror-webInom sitt snävt avgränsade område har det snabba flödet av utpräglat grafiska bilder i ”Left Hand of Darkness” en tydlig riktning. Jag har sällan sett ett verk som så ihärdigt insisterar på min uppmärksamhet. Bildernas kontrasterande växlingar ger intrycket av att komma från en självgenererande maskin i en oändlig mängd av kombinationer. Det blir tydligt att verket försöker framställa en slags kunskapsprocess, såväl på perceptuell som på innehållsmässig nivå. Verket utför ett sorterande och orienterande av sin egen uppbyggnad – mitt framför mina ögon. På samma sätt som en tänkande hjärna tycks det bearbeta och länka samman all lagrad information. Och samtidigt producera ny. Tydliga anspelningar på andra konstnärer kan spåras även här – Duchamps och Bridget Rileys roterande optiska mönster ligger inbäddade i Lislegaards material, redo att brukas på nytt. Men här smälter de in på ett betydligt mer komplext och konstruktivt sätt.

Även om Lislegaards animationer rent tekniskt är mer avancerade än Gonzalez-Foersters ålderdomliga dioramor finns ett verk på Marbouparken som arbetar tillbakablickande. I ”Tapping of the Fox Sisters” (2010) har hon kastat om den teknologiska utvecklingen och överfört en 3D-animation till 16-mm film. Med en svagt gultonad bild som följd och projektorns smatter som bakgrundsljud visas en korridor med dörrar som häftigt öppnas och stängs. Samtidigt tänds och släcks ljuset på ett illavarslande sätt – allt som en beskrivning av de avlidnas vilja till kommunikation med vår verklighet. Det frånvarande ljudet av dörrarnas smällar blir tillsammans med korridorens omväxlande förlängda och avkortade perspektiv symptomatiskt för Lislegaards utställning. Av och till djupnar den snygga ytan.

Adress: Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningen pågår under perioden 11/12 – 27/2 2011

Magnus Bons (text), Marabouparken (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.