Publicerad 29 november 2008 Av I Recensioner Med 1362 Visningar

ALP/Peter Bergman, Stockholm: Sara MacKillop & Sean Edwards (13/11-20/12)

mackillopDen gamle filosofen Immanuel Kant hade en hel del tänkvärt att säga om vår relation till tingen omkring oss. Han menade exempelvis att det finns ett ”ting i sig” som vi inte kan säga något annat om än att det existerar, och ett ”ting för mig”, vilket är resultatet när intrycken från omvärlden filtrerats genom våra sinnesförmögenheter och vårt intellekt. Detta medför att vår förmåga att skaffa oss kunskap på en och samma gång är begränsad men ändå fullständig, om man med kunskap avser de insikter om hur verkligheten är beskaffad som krävs för att vi skall kunna fungera i världen. Just denna paradox är ett område som konstnärer dras till, främst av allt därför att konsten alltid dras till aspekter av verklighetsuppfattningen där vår tvärsäkerhet punkteras.

Jag vet inte om de brittiska konstnärerna Sara MacKillop och Sean Edwards studerat Kant, men det är inte omöjligt. Deras hantering av tingen – oftast helt prosaiska föremål av ett slag som man för det mesta inte ens uppfattar i omgivningen – är oväntad, infallsrik och småklurig. MacKillop och Edwards arbetar i en tradition som inte står särskilt högt i kurs, ett konstnärligt uttryck som förenar minimalismen med konceptualismen och som för somliga betraktare kan uppfattas som en ren och skär provokation mot alla de ”eviga värden” som konsten anses stå för.

Men man behöver inte fara långt för att hitta MacKillops och Edwards själsfränder. För inte så länge sedan kunde Malmöborna glädjas och/eller förfasas över islänningen Hreinn Fridfinnssons lek med naturen och tingen omkring oss. Fridfinnssons konstnärliga utgångspunkt är att inget är vad man tror det vara, eller – om man så vill – att det mesta här i tillvaron kan ställas på huvudet, och därigenom avslöja nya, oanade sidor av verkligheten. Även MacKillop och Edwards delar denna grundkänsla av estetiska och perceptuell anarkism. Titeln på deras utställning, ”The Difference Between the To”, innehåller en avsiktlig felstavning som är avsedd att peka på de nålstick av ofullkomlighet som våra liv är fulla av, men som vi vanligtvis inte noterar. Förrän de gaddar ihop sig till präktiga livskriser.

I ett av verken har Sean Edwards filmat det ena bakljuset på en bil i mörker, rytmiskt blinkande på ett sätt som för varje van bilist innebär att man skall vara på sin vakt eftersom ett stillastående fordon befinner sig rakt framför en själv. Men i Edwards video har rörelsemomentet exkluderats, och vi försätts i ett hopplöst läge där vi varken närmar oss eller fjärmas från det blinkande ljuset. Meningslösheten blir verkets egentliga tema, en signal som sänds ut mot oss som vi inte längre kan tolka.

edwardsSara MacKillop har agerat mer ”fridfinnssonskt” genom att låta en tom bildram hängas upp-och-ner, vilket förvandlat den till en minimalistisk skulptur som sträcker sig ut från väggen. En readymade? Knappast. MacKillop har tvärtom “befriat” tavelramen från just sin karaktär av readymade. Genom att den inte längre enbart agerar osynlig bärare åt en bild träder andra av dess kvaliteter i förgrunden. Konstverket blir till genom att tinget berövas sin funktionalitet.

I andra fall handlar det om att med mycket små, precisa medel åstadkomma effekter som utmanar vårt seende. Sean Edwards har sålunda målat av omslaget till en helt vanlig brieost på transparent papper, och placerat flera av dessa papper ovanpå varandra. Genom att vrida papperen i förhållande till varandra uppstår optiska effekter, ett slags opkonst i lightversion. Här balanserar Edwards onekligen på slak lina över banalitetens avgrund, och det vore lätt att avfärda hans verk som ännu ett uttryck för en pretentiös attityd och ännu ett belägg för misstanken att numera allt kan vara konst. Men i och med att Edwards valt att kopiera papperet för hand bromsar han den process som annars hade kunnat leda till en slarvig relativism. Det är inte själva objektet som är konstverket, utan det närmast meditativa arbetet med att analysera det egna seendet.

Just detta moment av att släppa på de på förhand uppritade planerna och i stället ge sig hän i det oväntade är vad som i första hand förenar MacKillop och Edwards. Ett typiskt exempel är MacKillops verk “2 books”. På ett yttre plan är det lika enkelt tillkommet som de övriga av hennes arbeten. Två exemplar av samma bok – en inbunden och en häftad – har ställts mot varandra i ett hörn på ett sätt som gör att de mörka registerflikarna bildar två breda diagonaler. Men efter en tid börjar böckerna leva sitt eget liv, de ömsom lutar sig mot varandra, ömsom försöker att öppna sig. Tingens liv är, tvärtemot vad vi så gärna vill tro, oberoende av våra göranden och låtanden.

MacKillops och Edwards utställning tillhör inte de stora publikfriarna, och den kräver sin tid för att man skall få optimal behållning av den. Jag misstänker att de är ganska medvetna om att deras konst lätt kan misstas för lättköpta övningar i det institutionella konstbegreppets utmarker. Och ska man vara bottenärlig är det inte alltid deras lågmälda “ingrepp” lyckas. Men som ett djärvt motdrag riktad mot konstlivets stegrade krav på spektakulära gester fungerar deras verk utomordentligt väl.

Bilder (uppifrån och ned): Sara MacKillop, Sean Edwards

Adress: Torsgatan 41

2008-11-29 Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.