Publicerad 28 augusti 2013 Av I Recensioner Med 1530 Visningar

Albert Oehlen på Mumok

oehlen_2008_oT_WV19.tifVem är Albert Oehlen? För en svensk publik kan frågan vara berättigad. För även om han sedan länge är uppmärksammad internationellt, hans verk ingår exempelvis i huvudutställningen på årets Venedigbiennal, känner jag inte till att hans målningar någonsin har visats i Sverige. Han är född 1954, var elev till Sigmar Polke, och en del av en tysk generation som överskuggas av Martin Kippenberger – även om han i stort sätt också varit frånvarande på våra breddgrader. Både Oehlen och Kippenberger var en del av det ”vilda måleri” som växte fram i Tyskland i början av 1980-talet. De tidigaste exemplen från Oehlens produktion påminner tydligt om vad svenska målare som Martin Engström eller Jarl Ingvarsson gjorde under samma tid. Målningarna inleder en stor retrospektiv utställning på Mumok, Wiens motsvarighet till Moderna Museet, som sträcker sig över tre plan i den svarta och mjukt kubformade byggnaden i basalt. Utställningen är naturligtvis i sig ett tecken på Oehlens ställning.

I en grå eller brunmurrig färgskala avbildar Oehlen i mitten på 1980-talet ödsliga interiörer med endast enstaka föremål utplacerade, och med spegelskärvor fastsatta direkt på duken. I speglarna reflekteras betraktarens rum, så att en förvillande dubbelexponering äger rum. Den tunt pålagd färgen rinner utmed målningarnas väggar. Ljuset flackar och bildrummen tycks samtidigt stabila och upplösta. Anselm Kiefers något tidigare interiörer framstår som en naturlig referens för Oehlen, men utan Kiefers pretentioner på måleriet som en historisk eller politisk kommentar.

Oehlen kommenterar endast Kiefers stil, och använder sig av den på ett sätt som får målningarna att framstå som tömda på betydelse. Vid samma tid målar Oehlen även bilder av skyltdockor, ibland kombinerade med ikoniska verk ur konstvärlden, som Duchamps cykelhjul på en pall. Oehlen prövar olika kombinationer av myt och verklighet, av bild och värld, för att försöka etablera en nollpunkt. All betydelse kastas om, bilderna kollapsar inifrån och planar ut i ett slags allmänna uttalanden. Detta var dekonstruktionens tidevarv.

07_Oehlen_Ohne Titel_1994Collaget är den gemensamma utgångspunkten för Oehlens verk. Utställningen innehåller flera tidiga exempel där bitar av fotografier och reklambilder satts samman, och delvis målats över med sprejfärg. Tillvägagångssättet är egentligen samma än idag, även om Oehlen har förfinat sitt uttryck efter hand. Och gått upp betydligt i storlek. Idag är hans arbetsmaterial billboards för olika lågprislivsmedel, vars skrikiga budskap tonas ner genom tillägg som medvetet påminner om en slags informell gestik. De skira färgsjoken och den svepande penselföringen är, liksom tidigare, främst orsakade av en vilja till visuell nivellering. Det är vackert men saknar helt ett inre tryck, som vi exempelvis finner hos Cy Twombly. Oehlens avsikt är naturligtvis en helt annan, men hans stora dukar lämnar mig ganska tom. Jag har helt enkelt svårt att uppbåda ett intresse för den massproduktion som det handlar om här. För hur ska man annars uppfatta de omtagningar av närmast identiskt uppbyggda verk, många inlånade från Gagosian Gallery, som radar upp sig i salarna. Om Oehlen i början av sin karriär ställde viktiga frågor om måleriet, har han någonstans på vägen förvandlats till en kommersiell cyniker. Antingen är det så illa, eller så undkommer mig någon nivå av hans iskalla ironi.

Men ändå jag blir förbryllad över några till formatet lika väldiga teckningar, som tycks frilägga linjer och rörelseriktningar som finns i målningarnas underliggande struktur. Eftersom jag läste någonstans att de Kooning är Oehlens stora förebild, och teckningarna onekligen påminner om honom, förvånar det mig att Oehlen här ägnar sig åt ett slags formmässig hyllningslek. Eller är det bara mina egna preferenser som spelar mig ett spratt?

Adress: MuseumsQuartier, Museumsplatz 1, Wien
Utställningen pågår under perioden 8/6 – 20/10

Magnus Bons (text), Lothar Schnepf/Jörg von Bruckhausen (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.