Ikaroz (alias Daniel Juan Diaz) är ett av de närmast legendariska namnen inom svensk graffitikultur. Han började måla i slutet av 80-talet, och är idag en etablerad konstnär som bland annat utfört ett flertal offentliga uppdrag. På HL Gallery har han dock tvingats dra ned formatet, eftersom lokalen inte tillhör de största. Utställningen är också uppdelad i två partier, en med mer traditionell graffitikonst och en där Ikaroz letat sig djupare ned bland sina konstnärliga inspirationskällor. Här är det inte behovet av att uttrycka sig och göra statements som är det viktiga, utan det långsamma och reflekterande sökandet efter eviga ting som identitet och existens.

Elementen från graffitin finns med även här, men har tillkommit en svärta som leder tankarna till exempelvis en konstnär som Francis Bacon. Ikaroz skildrar en värld där kampen för överlevnad är ständigt närvarande och där de kreativa processerna förlöser samtidigt som de hotar att förtära individen inifrån. Det är starka bilder som bryter sig loss ur en estetik vi redan trodde oss veta allt om, men ändå blir överraskade av.

Adress: S:t Eriksgatan 64, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3/5 – 24/5

Anders Olofsson (text och foto)

Malmö konstmuseum kallar sitt bidrag för ”Den nordiska modellen”. Syftet är att lyfta fram museets samling, historia och framtid. Detta görs med verk från samlingen som enligt utställningshäftet ”belyser ‘det nordiska’ som en ekonomisk och politisk modell”, några nyinköp plus nya projekt som skapas i dialog med utställningen. Det börjar bra redan i trappan mot konstmuseets lokaler högst upp. På avsatsen halvvägs upp visas Lilibeth Cuenca Rasmussens performancevideo ”Artis´s song” (2007) där hon gestaltad som en vit skulptur med hjorthorn på huvudet och fyrkantiga skosulor vilka gemensamt bildar ett podium går runt och sjunger i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn om hur en konstnär ska göra för att skriva in sig i konsthistorien samtidigt som hon ifrågasätter berättigandet för de som redan har skrivits in.

Det institutionskritiska anslaget med feministisk udd tar genast kål på misstankarna att utställningen skulle vara en nationalromantisk hyllning av det nordiska med fascistiska undertoner. I stället anger konstvideon tonen för en reflekterade inställning av de mekanismer som ligger bakom konstmuseets historiska samlingar av just nordisk konst. Men med tanke på att de sträcker sig ända tillbaka till en liten luktflaska av kokosnöt från 1780-talet som skänktes till museet på 1850-talet är det lite anmärkningsvärt att de flesta konstverken är gjorda de senaste 15 åren. Lysande undantag som Bo Hulténs skulptur ”En svensk tiger”(1970-tal), Sture Johannessons affischserie ”The Danish collection” (1967-69) och J O Mallanders ”Kekkonen” (1962) finns. Men fler kanske ännu äldre verk hade kunnat fungera som en klangbotten att ta avstamp från. Nu är det som om de senare nutida verken svävar lite för sig själva i tid och rum.

Kanske är det avsaknaden av äldre verk som gör att det uttalade syftet att reflektera och diskutera samlingarna ur pedagogisk synvinkel inte riktigt lyckas nå ända fram. Det kan i sin tur bero på en avsaknad av större och egna lokaler för Malmö Konstmuseum att visa upp sin förnäma samling av nordisk samtidskonst i. Med den eviga väntan på ett eget konstmuseum i Malmö, fristående från Malmö museer, går jag därifrån med en känsla av att diskussionen kunde vara mer fördjupande än så här. Det utesluter inte jag har en stor behållning av de verk som visas. Utöver de som redan nämnts är inte minst Annika Erikssons ”Personal på Malmö museer” (2001), Superflex ”Foreigners, please don’t leave us alone with the Danes!” (2002), Magnus Thierfelder ”Who here among us still beleives in choice” (2007), Runo Lagomarsimos ”Las Casas is Not a home” (2008-2010) och Ewa Einhorn och Jeuno JE Kims ”Whaled women” (2012) värda att framhållas.

Matts Leiderstams professionellt utförda utställningsarkitektur, som bland annat består av en papperstapet med utskrifter från samlingarnas dataregister (vilket för övrigt inte finns tillgängligt för allmänheten), fungerar som ett sammanhållande kitt. Men trots det lyckas inte de två innehållsliga linjerna med å ena sidan en diskussion över vad ”det nordiska” skulle kunna vara i dag och å andra sidan reflektionen över själva samlingen riktigt sammanflätas. Som besökare är det lätt att tappa tråden. Som besökare kan man även ställa sig frågan om det verkligen finns ett behov av att ta reda på vad ”det nordiska” är idag? Något behov av att återskapa en nordisk identitet finns knappast hos majoriteten i dagens pluralistiska samhälle. Frågan är vidare om det precis som med den nordiska välfärdsmodellen finns en motsvarande nordisk modell för konsten. Kanske är det vad utställarna nu försöker skapa genom Malmö Nordic 2013. Det verkar i alla fall finns en vilja att marknadsföra Malmö som något utöver enbart en plats för skjutande banditer eller lallande Eurovisionfans. Bara det är gott nog.

Bilder (uppifrån och ned): Lilibeth Cuenca Rsmussen, Superflex, Matts Leiderstam

Adress: Malmöhusvägen 6, Malmö
Utställningen pågår under perioden 3/5 – 18/8

Läs mer om Malmö Nordic 2013 på www.malmonordic.se

Lena Karlsson (text)

Som konstnär befinner sig Nandipha Mntambo någonstans mellan Louise Bourgeois och Jana Sterbak. Hon har med andra ord ett starkt uttalat intresse för relationen mellan vår existens som kulturvarelser och de mer djuriska aspekterna av vårt biologiska vara. Det framgår med all önskvärd tydlighet när hon använde sig av djurhudar (koskinn), som skurits och draperats så att de liknar sofistikerade designklänningar. Hon har haft sin egen kropp som modell, och tidigare har hon också använt hudarna som rekvisita i arangerade fotografier där hon själv uppträtt som huvudperson. Djurhudar har förstås en arketypisk betydelse i människans livshistoria, inte bara för den som råkar komma från Afrika. De skyddar, döljer men fungerar också som kulturella markörer: den som ikläder sig en annans hud lyfter sig utöver att vara enbart en biologisk organism. Civilisationen reser sig på primitivismens fundament.

Men som skulpturala objekt berättar hudarna snarare om frånvaron av något, om den tomhet som följer när traditionella former och föreställningar mals ned i det moderna samhällsmaskineriet. Samtidigt som det finns något frånstötande – man frestas att tillgripa 90-talsklyschan ”abjektalt” – i att lägga hud på hud vilar det också något lätt och flyhänt över Nandipha Mntambos skulpturer. Det är som om existensen bara tagit en sväng utanför galleriet, och lämnat kvar ett förstenat vinddrag genom hudvecken. En samling ”målningar”, som gjorts av kohår och papper, förstärker detta intryck. De långa hårpiskorna är antingen på väg in i rummet eller ut genom väggen, de markerar ett tunt membran som skiljer urbaniteten från det arkaiska livstillståndet. Eller så är det en subtil förening av de båda som vi bevittnar.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 – 20/5

Anders Olofsson (text och foto)

Thurfjell tar sig an uppgiften att bevisa detta med en hantverksmässig noggrannhet som hade gjort den mest erfarna empirikern grön av avund. Hade Thurfjell varit fysiker skulle man kunna påstått att han praktiserar William från Ockhams klassiska rakknivsprincip, det vill säga att man inte skall laborerar med fler antaganden än nödvändigt för att beskriva de företeelser man observerar. Så när Thurfjell skall återge upplevelsen av skogen som omsluter hans hem och ateljé framställer han inget spektakulärt panoramafoto, utan återger trädklungorna bit för bit på små glasskivor, ganska lika dem som fotografins pionjärer brukade bära med sig. Effektivt, och med en djupverkan som suggererar fram känslan av att förlora blicken in i skogsmörkret.

I ett annat verk – egentligen en serie bilder – återskapar han med tunt papper, fernissa och glödlampor förnimmelsen av ljuset som faller in genom ateljéfönstret och bildar skuggmönster på väggen. Eller så producerar han helt sonika konstgjorda droppar som likt kvardröjande, smältande is hänger från kvistars yttersta spetsar. Ett litet stycke artificiell naturlyrik – varför inte? Men ännu mer ett lyriskt laboratoriearbete, där de sakliga aspekterna av tillvarons små under får tona fram sådana de är utan att drunkna i språkliga omskrivningar.

Men det är en fin och slak lina Johan Thurfjell balanserar på. Risken är alltid överhängande att symboliken faller in i ett visuellt idiom som nötts till genomskinlighet av filmare och fotografer under mer än ett halvt århundrade. Så när Thurfjell hänger upp ett spröjsat fönster med artificiella regndroppar spridda över glasrutorna, då är schablonen nära. Men ändå lyckas han hålla balansen, förmodligen beroende på att igenkännandets glädje – eller vemod – är en av de starkaste och mest äkta känslorna vi kan hysa.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 – 20/6

Anders Olofsson (text och foto)

Det är knappast en tillfällighet att människan, med sitt notoriskt usla nattseende, utrustas med en så livlig fantasi. Detsamma kan sägas om Henrik Samuelsson som utställningsarkitekt. Denna gång har han medvetet avstått från att utnyttja gallerilokalens konventionella punktbelysning och i stället riggat upp ett antal stråkastare på höga stativ som sveper sitt flacka ljus över bildernas yta. Dår är det inte längre figuration på duk vi ser, utan ljus som möter mörket eller som snarare absorberas i de mattsvarta ytor som på samma gång tycks sluka motiven som de förväntas bära. Resultatet blir en utställningsupplevelse som återvinner gårfullheten hos de fenomen som vi bara ytligt tror oss kunna tolka och behärska.

Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 – 15/6

Anders Olofsson (text ), Galleri Flach (foto)

Utställningen på Tate är den största retrospektiva utställning som någonsin skapats om New York-konstnären. Den låter oss förstå hur liten del av konstnärens produktion som blivit anmält känd, rent av allmän egendom såsom den spridits. Vi får följa hans bana från abstrakt expressionist till totalomvändningen som popkonstnär. En omvändning från att återge inre känslor genom handens avtryck till att inte alls vilja ge uttryck för en inre värld. Utan bara avbilda yttervärdens, masskulturens yta.

Även om Lichtenstein efter några år övergav avbildandet av seriealbum, instruktionsbilder och reklambilder var det när han jobbade med dessa massproducerade bilder han fann sin teknik och sitt uttryck. Bilder som imiterar tryckpressens raster – även om det inte finns en rastrerad bild som likt Lichtenstein blandar täckta ytor, linjer och just raster. En estetik han höll fast vid livet ut. Tvådimensionella bilder som brottas med omöjligheten att fånga en tredimensionell värld.

Lichtenstein tillhörde en generation konstnärer där den stora frågan var: vad är konst? I hans fall: vad är måleri? Hur inaktuell själva frågeställningen än är för dagens konstvärd är det genom hans bidrag till denna debatt som han känns mest spännande och lekfull. Som i fallet med hans lek med hur vi upplever en målning när det sitter bakom glas och stora delar av den försvinner i blänket från glaset. Är det då fortfarande samma konstverk? Denna mer filosofiska linje i konstnärskapet är tyvärr inte något som lyfts fram på Tate. I stället har man delat upp utställningen i teman byggda på vad målningarna rent konkret föreställer. Den konstärliga intentionen och drivkraft får stå tillbaka för att göra ett lättsmällt konstnärskap mer än nödvändigt lättsmält en underskattning av både konstnären å publiken.

Adress: Bankside, London
Utställningen pågår under perioden 21/2 – 27/5

Per Brunskog (text), Tate Modern (foto)

Utställningens fokus ligger på problematiken kring människans fysiska förflyttning, ett tema som Burden regelbundet återkommit till. I centrum står hans B-car, en egenhändigt byggd bil som man skulle kunna färdas med i 160 km/h och bara förbruka 2,4 l bensin per 100 kilometer. En utopi kan det tyckas, men Burdens B-car fungerar faktiskt. Detsamma gäller hans projekt ”The Flying Steamroller” (ingår dock inte i utställningen), där han med hjälp av motvikter och en enorm hävarm lyckades få en ångvält att ”flyga”.

Hans ”Mexican Bridge” trotsar även den logikens förutfattade meningar. Med hjälp av Meccanodelar byggde Burden en kopia av en bro som en gång ritats men aldrig byggdes. Hans ambition var att den skulle förmå bära hans egen vikt, men när modellen stod klar visade det sig att den klarade av att bära ett kvarts ton. Burdens projekt  visar att utopin bara är utopisk så länge ingen försöker att förverkliga den. Det ger hopp till en hårt prövad mänsklighet.

Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/9 2012 – 2/6 2013

Anders Olofsson (text), Neil Goldstein (foto)

Att skapa konst utifrån den utgångspunkten kan förefalla vanskligt, men här har Jeppe Hein tagit med sig minimalismen på resan. Det är inte en självklarhet. Det finns i minimalismen ett drag av isolationism och självtillräcklighet som förvandlar oss alla till andaktsfulla betraktare snarare än medaktörer. Detta dilemma har Hein sökt råda bot på genom att i utställningsrummet inkludera rörliga element där vi uppmanas att interagera med konstverken. Det kan handla om allt från en stol som utsöndrar rök när vi sätter oss på den till klot som ger sig ut på en slingrande bana runt konsthallen, triggade av vår närvaro. Intressant nog finns det ett starkt element av oförutsägbarhet i denna interaktion. Man får inte falla in i en alltför djup beundran inför ett enskilt verk, för då kan det hända att ett av kloten kommer svischande och dänger till en i huvudet i stället för att plinga till mot de buddhistiska meditationsskålar som står utplacerade här och var i utställningsrummet.

Ibland blir konstgreppen lite väl övertydliga, som när texter av typen ”Are you really happy?” och ”You don’t have to be perfect to be here” möter besökaren monterade på speglar. Eller som när man kikar in genom ett hål i väggen och möter spegelbilden av ens eget öga. Andra gånger rymmer verken emellertid en genuin humor, som när besökaren inbjuds att sitta upp på en motionscykel som – om man trampar på – vinschar upp en tältstruktur skapad av glödlampor. En sympatisk kloning av cirkustält och Felix Gonzalez-Torres-installation, inte menad att vara vanvördig utan tänkt som ett kort besök i barndomens och drömmarnas land.

Utställningens centrala del består av ett helt rum fyllt med små teckningar, en slags personliga dagboksblad i bild och text från en livskris. I bakgrunden finns Goethes färglära, men man behöver inte vara insatt i den för att uppskatta Heins lågmälda och självutlämnande berättelse. Färgerna fungerar som ett emotionellt seismogram, där vi kan följa konstnärens resa från förtvivlan till ett spirande ljus. Det är enkelt och övertygande. Till slut står vi dock kvar med frågan om vad lycka egentligen är. Och kanske är förklaringen just denna: allt det äkta och anspråkslösa som inte till varje pris vill vara något annat.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/4 – 28/7

Anders Olofsson (text), Per Kristiansen (foto)

Vi ser just nu en tendens bland gallerierna att söka sig utanför sina etablerade lokaler; Crystals verksamhet i ett P-hus i höstas och några galleriers gemensamma visning i en nedlagd banklokal under förra Market är bara ett par exempel. Kostyál planerar ytterligare utställningar i den luftiga och lagom ruffiga lokalen.

Konstnärerna som ingår i ”Awaiting Immanence” utgör, enligt uppgift, ett kompisgäng och förutom flera norrmän visas verk av systrarna Hanna och Klara Lidén. Den sistnämnda deltar med ett verk med samma monumentalitet som Faldbakkens. Och som ändå är intimt. Hon har baxat in en stor annonspelare i utställningen, med ett element inuti, som en sorts hyllning till en person som sägs bo i en liknande pelare ute på stan.

Närvaron och närheten till en yttre verklighet är genomgående för konsten härinne. Man vill lösa upp gränsen mellan begreppen – än en gång. Men jag tycker att utställningen lyckas föra ny energi till en diskussion som pågått åtminstone i ett halvsekel. Claes Oldenburgs anti-manifest ”I am for an art” (läs texten på nätet) från 1961 framstår som en inspirationskälla. Reklamaffischerna på Klara Lidéns annonspelare är lika vita och tomma – tömda – som hennes ”Poster Paintings”, som nu ingår i Modernas samling. Deras naturliga relation med Fredrik Vaerslevs vita spraymålade monokromer strax intill, är bara en av flera i denna både strama och expanderande utställning. Vaerslevs målningar lutar ut från väggen likt markiser, och kunde (nästan) lika gärna hängt på byggnadens utsida.

Adress: Igeldammsgatan 22 A, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/4 – 19/5

Magnus Bons (text och foto)