Publicerad 10 december 2010 Av I Recensioner Med 2294 Visningar

29:e Biennalen i São Paulo

prietoLängs biennalbyggnadens fasad där nationsflaggor bruka vaja vajar visserligen världens nationsflaggor, men förvandlade till gråskala. Det är Wilfredo Prietos verk “Apolitical”. Då Oscar Niemeyers biennalbyggnad täcks av svarta och vita solskydd är det bara grönskan runt som skiljer den mötande vy gentemot de svartvita foton man sett av byggnaden från för. Foton som ofta varit förknippade med det spänningsladdade mötet mellan konsten och den brasilianska militärregimen, men även med en tid och plats där konsten verkligen betyder något. Årets biennaltema handlar också om just det politiska i konsten, ett tema som inte är förvånande just här med tanke på det politiskt slagfält biennalen varit. När man nu fokuserar på det politiska i konsten gör man det dock för att utvidga ämnet, då det går att göra en politisk tolkning av all konst. Detta är orsaken till att man ser ovanligt lite av den plakatkonst som annars är vanlig i länder med liknande historia. Här finns även sådant som stöts bort av konstvärlden då det betraktats som ren politisk aktivism.

När São Paulobiennalen startade 1951 var den det andra av konstens gigantarrangemangen som dragits igång, 56 år efter Venedigbiennalen och fyra år innan Documenta i Kassel. Det var också dessa tre som under lång tid dominerade konstvärlden. Från 90-talet har biennalerna dykt upp som svampar ur jorden världen över. Frågan är vilken betydelse den har för den globala konstvärlden idag? Klart är ändå att för regionen är den betydande, då det inte annars finns många tillfällen att möta den internationella samtidskonsten och bara 10% av landets befolkning har besökt ett museum. Med 320 specialutbildade guider, vilka beräknas förevisa utställningen för 400 000 besökare, måste biennalen närma sig någon form av världsrekord i konstförmedling. På vardagarna strömmar drösvis av skolklasser igenom utställningen, men även under de helgdagar jag besökte evenemanget var stämningen närmast hysterisk på grund av alla besökare. Ljudnivån har därför ständigt varit så hög att det varit svårt att höra ljudet från vissa verk.

Den konstförmedlande funktionen är en orsak till att även äldre verk visas, då dessa ska utgöra en ram för samtidskonsten, men även göra det möjligt att hitta nya tolkningar av de äldre verken. Främst är den äldre konsten hämtad från Brasilien och grannländerna i Sydamerika, fast man finner också andra historiska verk som får en att lyfta på ögonbrynen. Exempelvis är danske Palle Nielsens “Modellen”, en modell för ett kvalitativt samhälle från 1968, med i dokumenterad form. Verket där Nielsen byggde om Moderna Museet i Stockholm till en inomhuslekplats. Än mer förvånande känns först mötet med det högkanoniserad verket “Art as Idea” av Joseph Kosuth, där han utgått från förklaringarna av de geografiska beteckningarna East, North, South, West i en ordbok, och låtit ordboksutdragen bli motivet i målningarna. Joseph Kosuth, som annars mest framhålls för sina konstfilosofiska insatser, får här en annan dimensioner. När verket läses i denna politiska kontext blottläggs de politiska värderingar som finns även i ett neutralt media som en ordbok.

salaTiteln på biennalen är “Há sempre um copo de mar para um homem navegar” [det finns alltid en kopp av hav att segla i] hämtat från en dikt av Jorge de Lima. Med det vill man påvisa konsten som ett frihetligt experimentfält, innehållande dimensioner som är större än konsten i sig. Ett arbetssätt som frekvent syns i den brasilianska konsten är vad man skulle beskriva som lekbejakande eller en nonsens. Men nonsens är ju aldrig bara nonsens när det utförs medvetet. Det kan också ses som ett sätt att distansera sig från samhällets värderingar. Sara Ramo är en av de som jobbar på detta sätt. Hon är född i Spanien men verksam i Brasiliens tredje stad Belo Horizonte. I hennes film “A banda dos sete” skapar hon en levande speldosa i form av musikanter som snurrar runt på någon form av rullband kring en betongmur. Filmen blir en mental bubbla att stänga in sig i och låta sig totalt hänföras av de olika konstellationerna med sju figurer som snurrar fram och levererar små musikaliska stycken. Två av de konstnärer som kan ses som förebilder inom denna lekbejakande tradition är Lygia Pape och förstås Hélio Oiticica. De hyllas på biennalen genom att de gjorts ny versioner av deras verk.

São Paulo-verksamma Grazila Kunsh är en av dem som jobbar på ett sätt som delar av konstvärlden betraktat mer som aktioner än konst. Här bidrar hon bland annat med kortfilmer från några aktioner. I en av filmerna ser man hur en grupp människor skapa cykelvägar genom att måla cykelsymboler på gatan. I en annan släpps passagerare på en buss ombord gratis genom att de hindra dörrarna att stängas. Små interventionistiska handlingar som i sig inte förändrar, men som ändå skapa små ruckningar i en stad med undermålig kollektivtrafik och helt anpassad för bilister.

Bara genom titeln “The Ballad of Sexual Dependency” fastslår Nan Goldin att det politiska även går in i det privata. I ett musikillustrerat bildspel får vi följa Nan Goldins vänner mellan åren 1979 och 2004 i ytterst privata och sårbara situationer. Nan Goldin är en av de turnerande världstjärnor på konsthimlen som även denna biennal lutar sig mot. En annan av dessa, även om han fortfarande förmodligen kan räknas till de stigande stjärnorna, är Anri Sala. Filmen “Le Clash” utspelar sig runt ett nedlagt kulturpalats från kommunisttiden i konstnärens hemstad Tirana, Albanien. På två speldosor klinka tonerna av The Clash-låten “Should I Stay or Shoulld I Go”. Den ena, mer plingande, vevas av en man som sakta vankar runt på området. Den andra speldosan är luftdriven och har orgelartad ton, och dras runt av en man och en kvinna. Samtidigt som filmen är melankolisk, är den är en också orwellsk lek mellan utopi och dystopi.

lusitanoFör men inte längre hade São Paulo-biennalen likt Venedig-biennalen systemet att olika nationer representerar sin konst. Här finns ändå konstnärer från runt 40 länder, och av de 159 konstnärerna är 49 antingen födda eller verksamma i Brasilien. Vill man få en mer lättöversiktlig bild av den brasilianska samtidskonsten finns sidoarrangemanget Paralela, där man främst möter lite mindre etablerade konstnärer. Här konstaterar man dock rätt snart att till 87,5 % jobbar konstnärerna på ett motsvarande sätt som de som gått ut skandinaviska konsthögskolorna de senaste åren. Den skillnad som går att ana är en lite högre grad av lekfullhet och inte så mycket dokumentärt.

Någon med beteckningen svensk finns inte med på biennalen, men malmöbaserade Maria Lusitano medverkar med “The War Correspondent”. Filmen är en berättelse om mannen som kallas världens första krigskorrespondent, William Russell, som rapporterande från Krimkriget 1853-56. Filmen är uppbyggd av diverse bildmaterial: kopparstick, foton, film, animationer, spelfilmsekvenser, och satellitbilder. Resultatet blir inte bara att man får följa en fascinerande historisk person och epok, utan också en effektfull friläggning av esteticerandet av krigsbeskrivningarna genom historien och ett berättartekniskt experiment.

Bilder (uppifrån och ned): Wilfredo Prieto, Anri Sala, Maria Lusitano

São Paulo-biennalen pågår under perioden 25/9 -12/12

Per Brunskog (text och foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.